Vi ser en stor politisk omställning i Sverige. Socialdemokraterna lyckas inte förnya sig och tappar anhängare i rasande fart. De borgerliga småpartierna kämpar också för livet, moderaterna står och tysta och funderar. Det är egentligen bara ett parti som växer. Paniken sprider sig när socialkonservativa och invandringskritiska SD enligt vissa mätningar är det största partiet i Skåne.
Hur kunde det bli så här?
SD föddes ur den svenska vit-makt-rörelsen som fanns under 1980-talet. De försöker visserligen vädra fisen ur brallan, men många anser att det finns bruna fläckar kvar. Men när i princip alla andra partier slöt sig till linjen om närmast obegränsad flyktinginvandring – då fanns bara SD kvar som opposition, och folket gick till dem eftersom det inte fanns några andra.
Vi befinner oss i ett absurt samhällsklimat där all slags kritik mot den svenska flyktingpolitiken ett tag bemöttes med anklagelser om rasism. Gärna inbakat i något slags vänsterspråk, där ord som tolkningsföreträde, rasifiering och vita medelålders män bakades in.
Och i ett land där det inte är populärt att stå ensam i mediestormen, så var det få journalister och debattörer som vågade sticka ut hakan. Däremot så flyttade vanligt folk sina positioner och gick till SD. Vanligt folk är sällan rasister, men de såg vartåt det barkade, särskilt i Skåne där många av flyktingarna anlände och problemen eskalerade. Vilket sedermera ledde till att regeringen införde gränskontroller och mer eller mindre stängde gränserna, och i slutänden genomförde SD:s politik.
Man kan vara emot den svenska flyktingpolitiken av flera olika skäl. Rasism är bara ett av många olika skäl, och förmodligen en av de mer ovanliga anledningarna. Det är få som av biologiska grunder anser att vissa människor är mindre värda.
De flesta som motsätter sig flyktingpolitiken är rädda för främmande kulturyttringar, främmande religioner och islam i synnerhet, de vill värna jobben och arbetsmarknaden, de vill spara på statsfinanserna och bidragsutgifterna, de misstror flyktingpolitiken och flyktingarnas äkthet, de är rädda för social oro, ghettofiering, sämre skolor, de är rädda för ökad brottslighet och terrorism, och de vill värna den svenska kulturen etc etc.
Inget av detta är rasistiskt. Kanske är det inskränkta och obegåvade skäl, men knappast rasistiska. Framförallt är det rädslan för islam och islamism som är drivande. Och många svenskar kan absolut tänka sig invandring, fast i mindre volymer. Sossarna har ju av arbetsmarknadsskäl motarbetat arbetskraftsinvandring länge, och de slipper brunmålning. Det finns många skäl, men debatten är enögd.
Det skäl som anses mest suspekt är bevarandet av den svenska kulturen, dylika argument har ibland bemötts med att Sverige inte har någon inhemsk kultur (!). Etablissemanget relativiserar, blandar ihop korten, svenska män är ju också dumma fick vi höra efter nyårsnattens utländska masstrakasserier av kvinnor. Och så fortsätter det, kulturrelativism, marxistisk teori och andra fynd i ideologiernas soptipp har effektivt använts för att skrämma folket till SD.
Och nu sitter vi där. Från den ena ytterligheten till den andra. SD tar sakta över, de har redan majoritet i LO, och snart har de makten i var och varannan kommun, och snart även på riksplanet.
Allt detta bara för att vi inte kan diskutera som vuxna människor. Vänstern och de politiskt korrekta har en väldigt stor skuld i det här.
