Den här hösten har rivit upp en del invanda föreställningar, inte bara i Sverige utan även i andra länder. De stora migrationsströmmarna i Europa har utlöst en kris, både vad gäller ledarskap och ideologiska föreställningar. Vi inser sakta att även om vi är oändligt goda – så kan vi inte ta emot oändligt många människor på flykt.
Den svenska politiska kartan ritas om, det borgerliga samarbetet vittrar, vänstern backar, medan Åkessons falukorvsnationalister vädrar morgonluft. Det kommer att bli svårt att ignorera ett parti med närmare 20% stöd hos folket.
På andra sidan Atlanten har en känd företagare ritat om den politiska kartan, han utmanar allt och alla med en oändligt fräck attityd. Och alla anklagelser och beskyllningar rinner av honom som vatten på en gås. Snart kanske han är president?
I Mellanöstern är det oroligt, som vanligt. I år är det en islamistisk mördarsekt som sprider skräck. Både västmakterna och Ryssland tävlar om vem som kan släppa mest bomber i regionen. Medan Turkiet inte riktigt vet vilken fot de ska stå på, de hamnar alltför nära dramat för att känna sig bekväma. Och Saudiarabien dräneras på sitt guld pga av låga oljepriser.
I Ryssland förvärras den ekonomiska krisen som utlöstes av västs sanktioner. Putin försöker sig på diverse avledningsmanövrer, men alltfler börjar undra vad som händer om kejsaren avslöjas naken? Det finns många i skuggorna som tålmodigt väntar, men än har ingen vågat sig fram. Vill det sig illa kan det väldiga riket än en gångs söndras i inbördeskrig och regionala oroligheter.
Kina investerar allt mer i Afrika, man bygger infrastruktur och industrier. Sakta tar de över kontinenten som av väst utdömts som hopplös och efterbliven.
I Europa ägnar man sig åt den gamla stolta traditionen med polsk riksdag. Det mesta fungerar dåligt, valutan, ekonomin, den fria rörligheten och samarbetet i sin helhet. Storbritannien vill reformera unionen; vad de andra länderna vill vet man ej, men det är oklart om någon egentligen är riktigt nöjd?
Tänk om allt sammanfaller? Om Åkesson får en ministerpost, Trump vinner, Putin blir avsatt, Ryssland splittras upp, Storbritannien lämnar EU, Kina blir stormakten näst efter USA, maktskifte i Turkiet, Assad försvinner och det blir palatskupp i Saudiarabien – ja, då kan vi verkligen prata om ett paradigmskifte, eller snarare en kataklysm.
