Länge har palestinska Hamas skjutit raketer mot den israeliska gränsen, understödda och beväpnade av Iran. Tills Israel valde att sätta stopp för våldshandlingarna. Vedergällningen blev brutal, flygattackerna skördade offer både bland militärer och civila i den lilla palestinska enklaven. Just nu råder en bräcklig vapenvila. Konflikten har mycket djupa rötter, och en fullkomlig lösning finns som vanligt inte i sikte.
Ofta väljer man sida i konflikten utifrån vilken politisk färg man har. Höger brukar stödja Israel, och vänster Palestina.
Antingen tycker man att Israelerna är ockupanter, att de beter sig som rasistiska kolonialister, där den arabiska ursprungsbefolkningen är satt på undantag. Sionisterna är tillika understödda av supermakten USA, och allt är del i en större komplott som handlar om att kontrollera Mellanösterns digra oljereserver, och sprida en västerländsk livsstil som anfräter den muslimska kulturen.
Medan motståndarsidan menar att muslimerna krigat mot kristna och judar i över tusen år. Under historiens gång har den islamska expansionen nått så långt som till Wien i Österrike och Tours i Frankrike, med ändlösa barbariska krig mot västerlandets gränser. I det här perspektivet är det förlåtet att araberna får smaka lite egen medicin. Dessutom har det alltid bott judar i Israel, vilket per automatik neutraliserar debatten om ockupanter.
Bägge sidor har rätt, och bägge sidor har fel. Låsningarna är så många och fundamentala att något verkligt samtal inte kan ske. För den israel eller palestinier som bara vill leva i fred med sin familj och vårda sin täppa finns ingen lösning i sikte.
