De tidiga klassiska liberalerna (whigs) på 1600-1700-talet stred framförallt mot enväldet. Dåtidens allenarådande monarkier påminde starkt om socialistiska diktaturer. Näringslivet var starkt reglerat och statsmaktens byråkrati bredde ut sig. Maktens ärftlighet och oförtjänta privilegier bidrog till dekadens, verklighetsfrånvändhet och förfall.
Istället förespråkade whigs en slags meritokratisk köpmanna-aristokrati, ofta kallat republik. Den erbjöd egalitarism och fri marknad, men inte till överdrift; allting med måtta. Det ställdes krav för att erhålla medborgarskap, och ännu fler krav för att få rösta och delta i det politiska livet. För att samhället skulle fungera förutsattes det att folket hade moral och andlig resning.
Låt oss ta ett lite mer drastiskt jämförande exempel. Något som borde ligga ännu mer till höger på den politiska kartan är en meritokratisk krigar-aristokrati. Här utgår man ifrån den tidiga produktiva adeln innan den blev förslappad. Problemet med den här typen av samhällen är att man skulle behöva bedriva ett slags evigt pågående krig. Där medborgarna fick chansen att utmärka sig och förtjäna sina grader, typ Sparta, Israel, “Star ship troopers” etc. Fast det rimmar illa med många moderna verksamheter som forskning och handel, vilka kräver lugn, ro och fred. Det föreligger också enorma risker, vad gäller kostnader, samt om man skulle förlora kriget. Och då har jag inte ens gått in på de etiska aspekterna.
Om vi fortsätter och analysera saken, så inser vi att krig egentligen är en slags socialism, då allt blir förstatligat och ransonerat, med beredskapsarbeten, krigsplaceringar, undantagslagar etc. Så, idén om krigaradeln kanske faller som en tydlig högeridé? Om nu inte höger är vänster? Och cirkeln möts någonstans i kollektivismens töcken?
Å andra sidan, om vi betraktar de klassiska liberalernas oäkta barnbarn socialliberalerna omkring år 1900, så restes det snart krav på lika och allmänna val. Där alla skulle få delta, oavsett om de bidrog med något till samhället eller ej. Även folk som levde på statliga bidrag fick rösta, och de kunde snart använda sin nyvunna makt till att främja partier som lovade att höja deras ersättningar. Pöbelväldet föddes, och även detta är en slags socialism i förtäckt form. Allmän rösträtt i kombination med välfärdsstat och svag konstitution innebär att man kan rösta till sig andras pengar. Det är en slags legaliserad stöld, och en av demokratins stora svagheter.
Alternativet är en republik, där den som får rösta också bidrar till samhället, samt en stark konstitution där lagförslagen synas av en dedikerad domarkår. Och då är vi tillbaka till den klassiska liberalismen igen, det kanske mest rimliga högeralternativet, som åtminstone har en förutsättning att hålla avståndet till socialism, pöbelväde och krigsekonomi.
