Den mörka vattenspegeln är typisk för nordiska skogssjöar och kärr. Vi som bott i kalla nord kan lätt framkalla minnesbilderna. Det som borde vara blått, genomskinligt eller speglande är istället svart, skrämmande och till synes bottenlöst. I forna tider trodde man att ett väsen bodde i vattnet, om detta skvallrar talrika arkeologiska fynd av svärd, lansar och sköldar, som offrats i sjöar eller kärr. Man kommer osökt att tänka på legenden om kung Arthur, där damen i sjön ger svärdet Excalibur/Caliburn till kungen. Och kanske har hon fortfarande kvar det i sin ägo, tills England åter hamnar i fara och en ny rättmätig härskare blir svärdet värdigt. Hon kallades Nimue, Viviane, Vivien, Elaine, Ninianne, Nivian, Nyneve, eller Evienne, och var härskarinna över det mytiska Avalon.
Det finns andra naturgudinnor som påminner damen i sjön. Kelternas Belisama och germanernas Nerthus/Njärd. Hos grekerna var Artemis vildmarkens och jaktens beskyddarinna. Spartanerna offrade alltid till Arthemis Orthia (den upprättstående) innan de gick ut i krig. Det finns tillika en variant av Afrodite där hon avbildas med ett svärd, kallad Venus armata. Hon föddes ur vågornas skum, enligt legenden utanför Pafos på Cypern, och hon kallades ibland Kypris. Afrodite anses vara en variant på feniciernas Astarte, som i sin tur avspeglar babyloniernas Ishtar, med rötter i sumerernas Inanna. Gudarna och dess kulter är ofta seglivade, och kan sträcka sig över årtusenden.
Att blicka ner i mörkret handlar förmodligen om att söka sig själv. Och kanske är symbolen för våra innersta tankar bäst representerat av en beväpnad kvinna. En kvinna för att vi är sårbara och utelämnade, och ett svärd för att kontemplationen möjligen resulterar i en insikt, likt ett verktyg eller vapen som du kan nyttja.
Om vi istället blickar uppåt mot himlen eller stjärnorna så ser vi andra gudar. De kontrollerar åskan och vädret; de avbildas ofta som män, och de tillhör de mäktigaste i gudaskaran. Hos grekerna var åskguden Zeus överguden, tillika fader till många andra gudar och halvgudar. Ibland avbildad som en örn, ibland som en skäggig man kastandes en åskvigg.
Vi kan se sjöns svarta yta och himlens skiftande skepnader som två olika arketyper. Det introverta och det extroverta. Resan i själen och resan i världen. Det inre och det yttre.
Vår västerländska civilisation har stirrat ner i mörkret i snart ett halvsekel. Vi gör en kollektiv inre resa, där forskning och vetenskap mestadels är fokuserad på det introverta. Snart är hela världen ihopkopplad via datorer och mobiltelefoner. Och vi söker eskapism i datorspel, filmer, tv-serier och sociala medier. Det viktiga är den inre bilden, vad som sägs och hur det sägs, våra verkliga handlingar är ibland underordnade. Vi är nervklena, lättretade, känsliga och kränkta. Vi ser faror i ord och tankar. Verkligheten passerar ibland förbi, men det som sker i sinnet är ofta viktigare. Vem som blev arg, vem som sa vad, vem som överreagerade, vem som inte sa något alls. Ack, den känsliga känslan för känslor.
Vi erövrade månen för 48 år sedan, men våra farkoster, flygplan, bilar och tåg ser fortfarande nästan likadana ut. De har inte utvecklats i samma takt som mikroprocessorn. Och några fler himlakroppar har inte beträtts av mänskliga fötter. Vi bränner fortfarande olja och kol. Sökandet efter alternativa energikällor har mestadels förvandlats till en lek med ord. Men vindkraftverk och solfångare kan inte ersätta drömmen om fusion, eller andra kraftfulla beständiga energikällor, som inte är beroende av om vinden blåser eller solen skiner. På samma sätt som sociala medier inte kan ersätta drömmen om interstellära kryssare, som kan föra ut vår civilisation bland stjärnorna. Resan i vårt inre kan inte ersätta resan i det verkliga livet; att upptäcka nya platser, att färdas dit ingen färdats förut.
Förmodligen är de introverta och extroverta arketyperna cykliska. De behöver varandra, och samspelar med varandra. En tid av äventyr behöver en tid av funderingar, tills det är dags för nya äventyr. Vi har stirrat ner i mörkret länge nog, och oavsett om vi funnit excalibur eller ej så är det dags att sluta, och vända blicken utåt. Världen väntar.
