EU beskrivs som ett fredsprojekt. Om kol- och stålunionen (som senare utvecklades till EG och slutligen EU) inte funnits, då skulle de gamla ärkerivalerna Tyskland och Frankrike ligga i luven på varandra, och starta krig efter krig. Genom att binda samman Europas handel, affärsintressen och folk skulle krig bli omöjligt. Att det var USA och Nato som vakade över oss under alla år utelämnas gärna från dylika diskussioner.
Idag pratas det om att starta ett gemensamt försvar. Den unge, fredlige och välvillige Macron uppges diskutera saken med Merkel. Han vill dessutom binda samman medlemsländernas ekonomi ännu mer, och skapa en supergrupp inom EU, bestående av länderna som infört den gemensamma valutan, euron.
Vanligtvis brukar dylika förehavanden kallas för imperialism.
Men inte när det gäller EU, här görs allt för fredens och stabilitetens skull. Det finns ingen hejd på politikernas godhet och välvilja. Minsta kritik mot unionen avfärdas alltför ofta som populism, nationalism eller t.o.m främlingsfientlighet. Att motsätta sig den växande superstaten är helt enkelt inte politiskt korrekt.
Samtidigt ökar misstron och kritiken ute bland vanligt folk, vilket Brexit och LePens framgångar tydligt pekar på. Avståndet mellan den politiska eliten och småfolket har sällan varit större. Eller är det så att medborgarna blivit djärvare och plötsligt tar sig ton? Har vi tidigare haft för stor tillit inför politiker och makthavare? Plötsligt inser vi att de är som vi själva, att de inte besitter någon slags hemlig kunskap, de kan också begå felaktigheter och göra bort sig.
Jag skulle vilja säga att medborgarna blivit mer välutbildade och informerade, medan politikerna gått i motsatt riktning, och istället tappat mycket av den bildning och statsmannamässighet som gamla politiker hade. Eliten och folket möts, och gränserna börjar suddas ut. Kanske skulle en svetsare från Örnsköldsvik kunna styra landet, vem vet?
Hursomhelst, eliten vill visa att de går fredens och folkets ärenden när de nu ska bygga Europas förenta stater. Det nya Romarriket, vars ekonomi blir starkast i världen, och följaktligen skulle man också kunna skapa den främsta armén. I fredens namn givetvis.
Huvudstaden blir Bryssel och lagstiftningen sköts av ett Europeiskt parlament, och styret anförtros åt en Europeisk regering och president. Våra nuvarande länder blir blott län eller regioner, där de lokala parlamenten i bästa hand sköter lokala frågeställningar som inte berör den stora helheten.
Detta är imperialism; sällan så illa dold, och så utvecklad, i det närmaste fullbordad.
Nu saknas blott en enda sak – det som gör ett imperium till ett imperium – en oövervinnlig gemensam här.
