Är det bara jag som känner att politiken är en fars, med clowner som Trudeau, Macron, Zelinsky och mumien Biden? Och i EU har vi Ursula von der Leyen vars politiska bana är kantad av misslyckanden och korruption. Och den svenska politiska laguppställningen genom åren känns inte bara oseriös, utan som en hån mot väljarnas intelligens. Man undrar hur så många stolpskott kan kan rymmas under samma tak? Är det verkligen de här människorna som styr våra länder? På riktigt?
Vi medborgare känner oss inte särskilt delaktiga, vare sig i politiken eller samhällsbygget. När skatterna höjs så skyller lagstiftarna på ekonomiska faktorer och politiska styrmedel, det enda vi kan vara riktigt säkra på är att de aldrig någonsin sänks. Vi har samma utveckling inom byråkratin; reglerna blir ständigt fler och mer omfattande, sällan färre och enklare.
Det är lätt att uppfatta systemet som riggat, otympligt och oöverskådligt. Men vi är alltför rädda och upptagna med våra små liv, det är bara konspirationsteoretiker och rättshaverister som vågar ifrågasätta ordningen. Och vem ska vi egentligen skylla på, clownerna som sitter och leker riksdag? En absurd och svårgreppbar teater. Man blir mest förbannad.
Frågan är om vi någonsin haft en äkta demokrati? Eller har de förmögna klasserna alltid gjort upp om dagordningen i lönndom? Där politikerna blott utgör en korrupt byråkrati, som verkställer beslut som tagits långt ovanför deras huvuden. Demokratin fungerar som en elegant täckmantel, och utgör en gyllene inramning som ingen vågar ifrågasätta.
Fattas de viktiga besluten av en dold aristokrati? Där medlemskapet i den högsta kretsen beror på hur mycket pengar och inflytande man har. Så har det ofta varit under seklernas gång, så långt vi kan minnas. Kan vi ens hindra inflytelserika personer från att ha inflytande? Vi kallar dem storgodsägare, fabrikörer, entreprenörer, kapitalister, oligarker eller globalister. Vi vet att det är sant, helt eller delvis, vi kan inte avfärda det.
Vore det inte bättre att omfamna verkligheten, och riva ner kulisserna? Vore det inte bättre att veta vilka som verkligen styr? Låt maktens män komma fram ur skuggorna och visa sig. Folket borde få veta vilka de är, och vart de strävar.
Den västerländska demokratin med sina tankar om fria val, maktdelning, folklig representation och meritokrati – är allt bara vackra ord?
Låt oss inte bli alltför dystopiska. Jag skulle nog hävda att demokratins ursprung var verklighetsförankrad och bärkraftig. Först fick bara medborgare med en viss inkomst rösta och delta i det politiska livet. Denna protodemokrati handlade mer om att formalisera den rådande maktstrukturen, än att ge makt åt alla. Pengar, framgång och egendomar var biljetten in till de fina salongerna. Tidigare var passagen ännu snävare, blott namn, anor och krigsbedrifter räknades.
Den tidiga industrialismen bidrog som en återställare till ett enklare samhälle, där dådkraft, uppfinningsrikedom och bedrifter premierades mer än parfymerade peruker och ärvda familjegods. Grovt förenklat så övertog borgarna makten från adeln. Tittar vi lite djupare in i historiens vindlande djup så inser vi att även den gamla adeln sysslade med handel och affärer. Kanske kan vi nöja oss med tanken om att en aristokrati avlöste en annan. I några länder sammanvävdes deras öden. I andra blev sammandrabbningarna ytterst blodiga.
Men ingenstans fanns det några idéer om totalt folkstyre eller delaktighet för de stora massorna. Den allmänna rösträtten kom inte förrän i början av 1900-talet, och paradoxalt nog var det förmodligen detta som bidrog till att den verkliga makten gömde sig i skuggorna. Ty elitens inflytande var fortfarande betydande, men deras röst blev bara en av miljoner röster. De tvingades ut i periferin. Medan man låtsades att demokratin löste världsproblemen, så fortsatte överheten att påverka numera med lobbying, donationer och rena mutor.
Finns det en väg ut ur detta? Antingen kan vi omfamna ordningen, erkänna att verkligheten ser ut som den gör. Eller så beslutar sig massorna för att en omvälvning är nödvändig.
Ytterligare en variant vore en resning mot den rådande ordningen, där några av oligarkerna ställer sig på folkets sida. Genom att nyttja populism samt sitt inflytande gentemot de andra aristokraterna så ökar de sin makt. En ”alfahanne” kan inte bara vara stor och stark, han måste vara rättvis också, annars råkar han lätt ut för en ”olycka” vid ett obemärkt tillfälle. Därav populism, och tanken om att hålla sig väl med folket; inget nytt för den som kan sin Machiavelli.
Problemet med dagens aristokrati och deras klienter är att de förefaller extremt verklighetsfrånvända och helt frånkopplade från folket. Och detta bådar inte gott. Ingen av oss önskar en ny fransk revolution. De flesta av oss vill leva lugna och enkla liv, där vi får vara ifred, och odla våra trädgårdar. Vi vill inte befinna oss i brytpunkten, i tider då historien tar en ny vändning. Vi är varken förberedda eller villiga. Vi vet ju knappt att stormen är på väg.
