Det var egentligen inget fel på idén om mångkultur, pluralism och broderskap. Folk har i alla tider flyttat dit det finns jobb, för att försörja sig och bidra till den nya gemenskapen. Nej, problemet var volymerna, monokulturen, utanförskapet och att de asylsökande kom från krigshärjade delar av världen där andra lagar och regler gäller än de gängse i Sverige.
Och orsaken är dålig politik. Det har inte att göra med vad vi tycker om invandring, främmande kulturer, rasism eller dylikt. Det handlar om misslyckade politiska beslut, som lett till ännu fler misslyckade beslut, som till slut lett fram till dagens situation.
Vi ser idag ökat våld i förorterna, skadegörelse, oroligheter, upplopp, ofredande av kvinnor, organiserad brottslighet, ghettofiering och s.k no-go-zoner. Och det har gått snabbt. Rinkeby som igår härjades av skadegörelse, upplopp och massiva polisingripanden var bara för några år sedan en ordinär grå förort, som jag själv besökt ett flertal gånger.
Vi riskerar en upptrappning, där polisen militariseras, där undantagslagar införs, där murar och stängsel byggs, och där vi hela tiden måste vara på vår vakt. Vi skapar långsamt ett stängt och fientligt samhälle som ingen egentligen eftersträvar.
Samtidigt finns det ett enormt behov av att bagatellisera och relativisera den ökande brottsligheten. Medier och politiker pratar om ökad anmälnings-benägenhet, förövarnas nationalitet döljs, man struntar i statistik, kallar samhällsfarlig brottslighet för hot mot blåljuspersonal. Kreativiteten är oändlig. Man gör allt för att slippa ta tag i problematiken.
Den senaste i raden av relativiseringar är en artikel i Expressen, där det hävdas att det är farligare att växa upp på landet än i ghetto-förorten: Min barndoms by var värre än en no-go-zon. Jag är själv uppvuxen på landet och känner knappast igen beskrivningen. Artikeln är en avgrundsdjup karikatyr av alkoholiserade beväpnade lantisar som pucklar på varandra. Jag säger inte att fenomenet inte existerar, men det är inte en generell beskrivning av den svenska landsbygden.
Vad tänker alla dessa relativister? Tvättar de bort sin egen oro när de skriver dessa uppenbara överdrifter? Är det terapiverksamhet, agendajournalistik, beställningsjobb, politisk propaganda eller självcensur? När man är i de självutnämnda godas tjänst är tydligen allt tillåtet.
Och dessa politiskt korrekta journalister blir allt mer irrelevanta. Läsarna vänder sig till alternativa medier, utländska tidningar, bloggar m.m. Eller i värsta fall struntar i att läsa nyheter, eller betraktar nyheterna som ren underhållning, dumheter eller strunt.
Ibland undrar jag själv varför jag upprörs av dessa artiklar? De är inte längre relevanta. De blir till en slags myter i en alternativ bättre verklighet. Alla vet att det är osant, men några vill fortfarande låtsas. Men de blir allt färre. Snart är det bara en handfull kvar.
Vi behöver färre propagandister och megafoner, och fler sansade röster. Journalisternas främsta uppgift är att hålla sig till verkligheten, belysa bägge sidorna av problemet, och låta läsaren bilda sig en egen uppfattning. Det är en självklarhet, men känns ofta väldigt avlägset.
