Häromdagen stod en kvinna framför mig i systembolagskön. Hon var i 50-årsåldern, hade käpp och såg lite sliten ut. Behöver du påse? frågade expediten. Nej, det här är snart uppdrucket svarade kvinnan. Och förra veckan var det en man som inte ens orkade vänta tills han kommit hem, han svepte en halvfalska vin på den offentliga toaletten, och lämnade flaskan i handfatet.
Ni känner säkert igen dem. De är inga riktiga gatualkisar, utan blott stukade och trasiga Svenssons. De smyger omkring ute på stan, gärna nära systembolag och köpcentrum. Ofta är de ensamma, när de tryckt i sig lite sprit vågar de ibland tilltala någon, en konversation som ofta faller platt, eftersom deras sociala förmåga är lite vissen.
Jag antar att de ofta är sjukpensionärer, långtidssjukskrivna eller långtidsarbetslösa. Ibland misstänker man att en lättare psykisk åkomma bidragit till deras situation, eller måhända problem under uppväxten, misslyckanden i arbetslivet, i det sociala livet, eller kärlekslivet.
Kanske sitter de hemma i sina enrumslägenheter, dricker sitt vin, röker sina cigaretter, och förbannar omvärlden? De är missförstådda, osedda, glömda, sjukliga – och framförallt ensamma.
Ensamheten verkar vara ett stort problem i Sverige. Många är rent ut sagt usla på att spontant ta kontakt, småprata lite, eller bara vara allmänt trevliga. Somliga kan knappt hälsa, eller titta en i ögonen. Skygga som förvuxna råttor. Efter några öl lättar det, men då på bekostnad av konversationens kvalitet.
Att utifrån dylika sociala förmågor – bygga en karriär, skaffa sig vänner, träffa en partner, flytta ihop, få barn, uppfostra barnen, leva ett meningsfullt liv – kan nog vara ganska komplicerat.
Vi andra tycker synd om dem. De klarar inte ett vanligt jobb brukar det heta. Socialen får ta hand om dem. I Sverige behöver ingen gå hungrig.
Procentuellt har vi flest ensamhushåll i världen, ca 2 milj människor. Och merparten av dessa singlar lever knappast ett glamoröst liv á la Sex and the City. De intresserar sig förmodligen varken för Manolo Blahnik eller Decaf Latte.
Jag menar att de flesta kan bidra med något, även de som lever strax utanför samhället. Och tror man inte det så har man nog tappat tron på mänskligheten. Men kanske är det så att de enklare jobben och sysslorna är borta? Kanske har just de jobben exporterats till Kina eller Indonesien?
Vi ser ner på simpla arbeten. Märkligt nog är det arbetarrörelsen som har störst problem med s.k skitjobb. Rut-avdrag och pigjobb ses med oblida ögon, helst ska ingen behöva jobba med dylikt. Fortsätter man på den här vägen kommer arbetarrörelsen att avskaffa sig själv.
Hursomhelst, ibland undrar hur jag många de är? De där stukade människorna. De är nog ganska många. Vi känner nog alla en dylik person, och ser dem dagligen ute på stan. De flesta försörjs förmodligen med offentliga medel, av oss skattebetalare. Inte underligt att över 41% av de totala offentliga utgifterna går till s.k socialt skydd. Skolor och universitet får 13%, och vården lika mycket, 13%. Samhällsskydd och rättsskipning får 3%. Som en jämförelse.
Det brukar heta att vi måste höja skatten för att klara vård och skola. Vi måste höja skatten för att försörja alla de halvsjuka och halvfriska, borde det istället heta, men det låter inte lika bra.
Nej, det här är en svår fråga. Den politiker som skär i ersättningar och sjukpensioner brukar snabbt hamna i medial storm och folklig onåd.
Och det är välförtjänt, ty innan man sänker bidragen bör man kanske klura ut vad de halvfriska ska syssla med? Kanske fundera på vilket samhälle vi vill ha. Ska halva befolkningen försörja den andra halvan? Med vilken rätt? Ska folk förväntas ställa upp på detta? Och vad händer om de inte gör det?
Jag tror att den här fina teatern kan komma till ett abrupt slut. Vi har försökt att skapa ett samhälle utan skitjobb, utan hårda kanter, allt ska vara mjukt och fluffigt. Den rensopade artificiella verkligheten kostar emellertid enorma belopp att upprätthålla, med återverkningar på både privatekonomi, näringslivets och samhällets utveckling.
Kanske kommer vi inte att vakna förrän det sista storföretaget lämnar Sverige, och våra barn flyttar utomlands? Och så sitter vi ensamma i våra små ettor, dämpar ångesten och tristessen med lite rödtjut.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, utslagna, utstötta, ensamma, marginaliserade, bidrag, skatter
