Vi hör allt värre historier om hur brutala pakistanska gäng våldtagit minderåriga i Storbritannien under många år, och polisen har ofta ignorerat händelserna med hänvisning till att ökad kunskap om brotten skulle bidra till rasism och islamofobi hos allmänheten. Det är så vidrigt att man knappt vill skriva om saken, men det är för viktigt för att ignoreras.
Det är framförallt sociala medier som bidragit med information om vad som hänt i England. De traditionella medierna har varit förvånansvärt tysta. De få rapporter som släpps igenom handlar snarare om att misstänkliggöra de som berättar om brotten, istället för att fördöma de som utfört brotten.
Hur har det kunnat bli så här? Att det goda etablissemanget ställer sig på ondskans sida?
Ja, och det är inte första gången. För inte så länge sedan ville man tillåta minderåriga att utföra genitala amputationer utan vårdnadshavares medgivande, ofta rubricerat som ”könskorrigerande ingrepp”. Man ställde sig också på BLM:s sida när de brände och plundrade städer runt om i USA, detta kallades för ”mestadels fredliga demonstrationer”. Undantagslagar, tvångsvaccineringar och frihetsberövanden under Covid släpptes också igenom utan större betänkligheter. Många på den goda sidan tvekar inte heller att välja terroristorganisationen Hamas före Israel i den svårbegripliga och utdragna Mellanösternkonflikten.
De snälla liberalerna förvandlas gång på gång till ondskans hantlangare. Hur kan de så ofta välja fel sida?
På ett ytligt plan handlar det om att yxa till de pusselbitar som inte passar; att rita om kartan så att den blir förenlig med ens egen agenda.
På ett lite djupare plan handlar det om ett oheligt försök att rädda paradigmet. Och paradigmet i det här fallet handlar om människans likvärdighet och det oskrivna bladet. Jag har skrivit om detta förut, men låt mig förklara kortfattat; hela efterkrigstidens ideologiska fundament vilar på konceptet om att människor är lika i värdighet, och att alla har samma chanser i livet, bara man jobbar hårt och har viljan. Vi har lärt oss detta sedan förskolan och ramsorna har följt oss hela livet. Det handlar om vackra FN-deklarationer, och det ständiga reningsbadet efter Europas plågsamma fascistiska arv.
Nåja, de flesta förstår att vi alla är olika, och att vi värderar folk olika beroende på hur de värderar oss, samt att det finns genetiska skillnader som omöjliggör att alla har samma utgångspunkter eller möjligheter. Men ändå har vi enats kring efterkrigstidens manifest för att det låter bra, och bidrar till en värld där folk respekterar varandra och bringar hopp om framtiden.
Framförallt är det ett akademiskt ställningstagande. Gräsrötterna har nog aldrig varit ombord med idéerna, de är alltför pragmatiska och jordnära för att låta sig luras av dylika vackra fraser. Folket vet att alla är olika, och att vi har skilda förutsättningar. Däremot så bör vi alla vara lika inför lagen och behandlas lika av statens institutioner. Det sistnämnda är en självklarhet.
Men att vara ”lika inför lagen” är inte samma sak som att vara ”lika i värdighet”. Det handlar om att gå ett steg längre. Likvärdigheten är närmast ett uttryck för vår förlorade gudatro, det är något esoteriskt och mer svårgreppbart. Det implicerar att alla människor, även våldtäktsmän, har ett inneboende värde, och att detta värde på något vis är likvärdigt.
Ja, ju mer man tänker på det, desto mer mystiskt blir det. Vad är detta ”människovärde” egentligen? Detta ”något” som är samma hos alla människor? Både hos din mor, fru, syster samt uteliggaren och mördaren.
Ja, vi är alla människor, vi har alla en kropp, tankar, minnen och förhoppningar. Och i alla civiliserade länder är vi lika inför domstolar och myndigheter. Vi har samma rättigheter och skyldigheter. Men det är inte detta det handlar om. Det räckte liksom inte. Vi ville ha något mer. Något som förenade oss alla i ett magiskt band – människovärdet.
Och om vi erkänner att det finns människor och grupper som inte lever upp till vår höga standard, då uppstår det gnissel i maskineriet, därför kan vi inte prata om pakistanska våldtäktsgäng, svarta mordbrännare eller liberala lägervakter. Då faller magin samman. Det förenande glittrande stoffet visade sig vara grus. Och det kan vi svårligen erkänna.
