Kommunismen dog inte med murens fall i slutet av 80-talet. Nej, den är i allra hösta grad levande. Genom att hävda att kommunismen i Sovjetunionen och Kina var ett resultat av jordbruksrevolter, dvs inte äkta marxistiska revolutioner, kan dagens marxister förklara varför proletariatets diktatur och det efterföljande kommunistiska klasslösa samhället falerade. Vi har med andra ord inte upplevt äkta kommunism, för att nå dithän måste arbetarna i den rika västvärlden ta över produktionsmedlen, avsätta kapitalisterna, ta makten och reformera samhället.
Hur ser möjligheterna ut för ett marxistiskt samhälle idag? Finns förutsättningarna, eller har tiden runnit ifrån Marx?
Kapitalet
I dagsläget ägs närmare 16% av stockholmsbörsen av staten, pensionsfonder, social-försäkringsfonder samt kommuner. 17% ägs av hushållen, och hela 36% ägs av utländska aktörer, även där en blandad kompott av privata aktörer och pensionsfonder mm. Blandägandet gör att det är svårt att definiera en kapitalägande klass; folket äger en stor del av företagen dels genom pensionsfonder, fondsparande, aktiesparande o dyl. Småsparare kan genom att organisera sig i t.ex aktieägarnas förening göra sin röst hörd. Både svenska och utländska pensionsfonder är däremot kända för att vara passiva ägare. Om vi fokuserar på den förhållandevis lilla kapitalägande klass som finns, så är det värt att notera att de också är stora skattebetalare. Även om skatteplanering och utlandsparande är vanligt så bidrar kapitalisterna med enorma summor till statskassan genom sin lön, sina bolag, sina anställda samt moms på de varor och tjänster de producerar. Härigenom föreligger inget moraliskt problem med att vara kapitalist, man bidrar stort till den allmänna välfärden, medan kollektivavtal och minimlöner förhindrar utsugning av löntagarna.
Klasskampen
Västvärldens befolkning kan grovt delas upp i tre samhällskategorier, en stor medelklass samt små förmögna och små fattiga grupper. Medelklassen, som är den traditionella förvärvsarbetande klassen har vunnit enorma materiella framgångar under de senaste 100 åren. Vi som tillhör denna klass kan svårligen förställa oss något annat liv, eller de vedermödor som var våra förfäders vardag. De fattiga grupperna utgörs idag främst av outbildade, flyktingar, ungdomar, långtidssjukskrivna, missbrukare samt arbetslösa. Denna befolkningskategori är inte homogen; många ungdomar och invandrare ser inte sig själva som underklass, eftersom de är i full färd med att klättra på samhällsstegen. Fri utbildning, stipendier, studielån etc har medfört att fattiga kan bli rika.
De outbildade har av olika skäl inte valt den akademiska banan, antingen pga dålig motivation, brist på sk läshuvud eller så har de valt att arbeta sig upp. Missbrukarna, de långtidssjukskrivna och de arbetslösa är idag oftast försörjda av offentliga medel. Deras självbild skiftar givetvis, det finns få saker som förenar dem och som skulle få dem att känna sig som en homogen klass. Västvärldens allt mer omfattande sociala skyddsnät skänker grundtrygghet åt de fattiga, vilja till revolution saknas, det vore som att bita handen som föder en. Marx förutsåg förmodligen inte omfattningen av de sociala skyddsnät som västvärldens liberala och socialdemokratiska regeringar skulle skapa. Klassmotsättningar kan inte längre förklaras som en historisk nödvändighet.
Produktionsmedlen
Dagens företag lever lika mycket på sina tillgångar och fabriker som sin affärsidé. IKEA är ett lysande exempel på en fantastisk framgångssaga, där en liten entreprenör i möbelbranschen under några decennier växer till en global jätte. Framgången ligger inte i en unik tillverkningsmetod, unika råvaror, unik design eller de platta paket som gjort företaget känt (alla möbetillverkara har platta paket). Nej, framgången ligger i konceptet – fabrikerna är utspridda i hela världen, liksom råvaruleverantörer och designers – kvar finns en bärande idé, företagskultur, ett förhållningssätt.
Ett annat exempel är sökmotorföretaget Google, vars maskinpark består av ca 10,000 servrar samt mjukvara, vilka är tämligen värdelösa utan Googles hemliga algoritm, som rangordnar och klassificerar sökfraserna. Även algoritmen kan emellertid kopieras, konkurrenternas sökmotorerna bygger numera på liknande koncept, men de är långtifrån lika framgångsrika. Google är ett företag som bygger på en idé, inte fabriker, maskiner eller naturresurer.
Även en klassisk verkstadsindustri som t ex Volvo har muterat till ett komplext globalt nätverk. Underleverantörerna är utspridda över hela världen, bilarna monteras ihop på flera olika fabriker, huvudägaren är numera amerikanska Ford. En av Volvos produktionsanläggningar kan inte bygga bilen. Alla bitar i pusslet måste finnas på plats för att den färdiga produkten ska kunna rulla ut från bilhallen.
Revolutionen
Det är knappast troligt att medelklassen skulle offra sitt behagliga liv för att genomföra revolution och beslagta industrins produktionsmedel. Medelklassen har alltför mycket att förlora, framförallt sin framtida pension och sina besparingar, tillgångar som till stora delar är investerade i de företag vars fabriker skall beslagtas. De fattiga klasserna är splittrade och har också mycket att förlora på en revolution, eftersom de till stor del är försörjda av offentliga medel.
Dessutom är nästan alla västländers ekonomier sammanvuxna. I Sverige kan vi knappast upprätthålla produktionen utan de underleverantörer som befinner sig i t ex USA, Kina, Polen, Japan etc. En revolution skulle innebära att blott en bråkdel av produktionsmedlen förstatligades, därutöver saknas hundratals underleverantörer. Vi kan inte längre på nationell nivå producera de varor och tjänster som krävs för att landet ska fungera. Om marxistiska revolutionärer tog makten i Sverige skulle vi bojkottas av samtliga västländer, och vår produktion skulle kollapsa. Vi skulle ha problem med kläder och textilier, eftersom nästan all tillverkning är förlagd utomlands, vi skulle inte ha tillgång till hemelektronik, reservdelar, grönsaker, frukt, medicin, medicinska instrument etc etc. Och det skulle ta många år innan vi kunde anpassa våra produktionsanläggningar för dylik verksamhet, kanske aldrig, eftersom en stor del av intelligentian skulle fly landet. All idébaserad entreprenörs-verksamhet skulle också lamslås av liknande orsaker.
Vår levnadsstandard skulle sjunka drastiskt, och de rika skulle bli fattiga och de fattiga ännu fattigare. För att lyckosamt introducera proletariatets diktatur krävs att folk i flertalet västländer gör revolution samtidigt, eller åtminstone under loppet av några få år. Dylika klassmotsättningar kan blott skapas under extrema lågkonjunkturer, eller naturkatastrofer som får medborgarna att starkt misstro den rådande ordningen. Här föreligger en fara för marxisterna, eftersom andra politiska grupper också kommer att utnyttja situationen, t.ex nazister, religiösa fundamentalister, samt konkurrerande socialistiska grupperingar. Marxismen har alltid varit starkt sekteristisk, med en mängd olika konkurrerande fraktioner. Och givetvis kommer de folkvalda demokratiska regeringarna att göra allt för att inte tappa kontrollen. Risk för långvariga blodiga inbördeskrig föreligger, vilka skulle göra länderna ännu fattigare och avindustrialiserade, och därmed ytterligare minska chanserna för en lyckosam revolution.
Dagens socialister, marxister, men även socialdemokrater bör ta ställning till den nya världens villkor. Om man blott använder marxismen som ett diffust rättesnöre, utan att anpassa dess begreppsvärld till vår tid, då förvandlas marxismen till en dogm, en religion, vilket rimmar illa med Marx visioner om en vetenskaplig socialism.
—
Illustration: fotomontage av författaren.
—
Intressant.se. Andra bloggar om: samhälle, politik, Marx, marxism, socialism, revolution, klasskamp
