Det var tredje gången min cykel blev stulen, och någon dag senare så dök den upp på Blocket, till salu. Kanske var var det till och med samma tjuv som förra gången?
Jag var så innerligt trött på att samhället utvecklats åt den här hållet, att man inte fick ha sina saker i fred, att man kände sig otrygg, och fick gå med böjt huvud i en stad som tagits över av främlingar.
Vad snabbt det hade gått ändå – från världens skötsammaste land – till maffiavälde?
Jag kontaktade säljaren via chatten, och frågade honom varför han hade tagit min cykel, varför han inte kunde skaffa sig ett hederligt jobb och arbeta istället för att ta andras saker?
Jag fick bara en massa grova könsord och svordomar till svar, på knagglig svenska. Nej, han skulle aldrig lämna tillbaka cykeln, han gick inte att resonera med.
I min bekantskapskrets fanns det en person som tydligen tog sig an dylika problem. Bosse hette han, en kroppsbyggare som också jobbade som vakt; han hade också varit en runda i Ukraina, fast på ryssarnas sida. En märklig men reko snubbe. Jag kände honom bara ytligt, han hade suttit med några gånger när jag druckit öl med innebandygänget efter en match. Han kände någon av killarna. Och på senare tid brukade jag stöta ihop med honom på stan, han bodde förmodligen i närheten. Hursomhelst, så var jag säker på att Bosse inte var en tok, och jag beslutade mig för att ringa honom.
En timme senare dök han upp. Klädd i t-shirt utan tryck, kortbyxor, låga kängor och en ryggsäck, ungefär som att han skulle iväg och träna på gymmet. Han hade blont halvlångt hår och var kanske runt 30, som en blandning av en surf-dude och avdankad legosoldat.
– Jag ringde killen. Vi ska träffa om honom om 30 minuter. Har du bil, eller ska vi ta tunnelbanan?
– Okej, vi kan ta bilen, inga problem. Jaha, så du har redan snackat med honom?
– Ja, det är bara att åka.
Jag blev lite överraskad. Bosse hade redan ringt tjuven utan att samordna med mig först. Gillade inte riktigt hans attityd, vi hade inte alls planerat vad vi skulle göra när vi kom fram, hur vi skulle konfrontera tjuven, vad vi skulle göra om flera kumpaner dök upp osv. Men han verkade redan ha en färdig plan.
– När vi kommer fram, pruta, och låtsas som du vill köpa den. Fråga inte om den är stulen eller sånt.
– Visst, men vad gör vi sen då? Ska jag betala för min egen cykel?
– Hehe. Nej. Precis när du ska ta fram plånboken och betala, så säger jag att snuten är här, att det står en snutbil utanför. Du håller i cykeln, leder sakta bort den; jag tar hand om killarna.
– Vilken plan… Vad gör vi om det dyker upp flera personer?
– Låt mig ta hand om det. Och förresten, om jag plötsligt gör eller säger något konstigt, bry dig inte om det. Ibland måste man improvisera.
– Okej.
– Inga problem, ta det lugnt bara.
Jag körde hela vägen ut till förorten, och vi småsnackade under färden. Bosse berättade mest om vilka snygga brudar han träffat i Ukraina och Ryssland, inget snack om krig eller strider. Han kändes mer och mer som en skitsnackare. Vi parkerade bilen, han tog på sig ryggsäcken, musklerna och senorna i armarna spändes, den verkade tung.
En halvtom gata mellan några gråa trista hus. Det luktade av stekos och unkna kryddor. Några kärringar i huckle gick förbi.
De stod redan och väntade på oss. En svart kille med keps som ledde cykeln, och en annan svart kille utan keps bredvid. Den senare var lite grövre och överviktig, han satt ner på en parkbänk och glodde slött.
– Ja vill ha tvåtusen spänn. Jävla fin cykel.
– Den är fin, jag kan ge dig tusen spänn för den.
– Tuuusen? Kom igen mannen.
Vi tjafsade en stund. Och kom slutligen överens om 1700 kr. Jag började sträcka mig efter plånboken, och såg i ögonvrån att Bosse tog ett steg framåt. Han hade under hela konversationen stått bakom mig, tyst och orörlig. Hans enorma kroppsbyggarnäve träffade kepskillen över näsan, ljudet påminde om en kokosnöt som föll från ett träd.
Den andra svarta killen utan keps reste sig upp, men kom bara halvvägs, även han fick smaka på Bosses rallarsving. Fläsket dallrade i hans kropp.
Jag slängde in cykeln i bagageutrymmet, baksätena var redan fällda och det gick snabbt. Jag stängde luckan, och började gå mot förarsätet.
Folk samlades runtomkring, och närmade sig bilen; de pratade något slags obegripligt språk, det lät gällt och hotfullt. Jag kände stanken av uppstressat testosteronladdat orientaliskt svett.
Bosse pekade på folksamlingen med en jättelik revolver som han tagit fram, förmodligen från ryggsäcken. Figurerna som samlats runt oss såg plötsligt skräckslagna ut. Ögonvitorna blänkte. Bosse fällde den närmsta av dem med en välriktad spark i magen. De började springa åt alla håll och kanter.
Snart satt vi i bilen och körde därifrån. Mina händer var svettiga och jag kände blodsmak i munnen. Men jag ansträngde mig, jag visste ungefär hur jag fungerade under stress från mina dagar som frivillig brandman. Det gällde bara att skärpa sig. Ut från det gråa kvarteret, ner till huvudleden, och sedan var det inte långt kvar till motorvägen.
De hade ställt en kolsvart BMW tvärs över vägen. Lacken var blankpolerad och speglade himlens mörka moln. Fem-sex afrikaner stod bredvid. Några av dem var beväpnade med pistoler. De såg ut som de var med i en rappmusikvideo
Bosse hade en k-pist i högerhanden och en handgranat i den andra. Han siktade på marken framför männen, skickligt utan att skada någon allvarligt, därefter kastade han granaten mot bilen, kraftig rök utvecklades på babords sida, medan jag körde upp på trottoaren, rundade hindret och vidare ut på leden. Bosse hängde ut genom rutan och siktade bakåt, det blonda håret blåste över hans ansikte. Faran var nog över. Gangsterkillarna var inte beredda på fullskaligt krig. De sprang iväg, och ingen syntes till bakom oss.
Under Bosses ledning så körde jag en massa märkliga varv fram och tillbaka genom förorterna, för att kollra bort eventuella förföljare, och därefter tog vi en annan väg hem. Bosse packade metodiskt ihop sin ryggsäck, och förklarade med ett pedagogiskt tonläge:
– Sorry, jag var tvungen att eskalera. Ofta räcker det med att ge dem på nöten, men ibland så ballar det ur. Men det är lugnt, jag har varit med om värre.
Han pratade med en slags stockholmsk arbetardialekt, ungefär som han kom från Haninge eller något sånt. Därutöver hade han lagt sig till med en och annan nasal vokal, ungefär som han umgåtts en del med stadens överklass. Kombinationen var smått unik, och jag började alltmer uppskatta hans berättelser om brudarna i Ukraina, mest för sättet han pratade på, och inte själva innehållet. Bosse fortsatte:
– Förresten, jag kanske borde ha berättat det här tidigare. Greven bad mig att hålla ett öga på dig, medan han är bortrest, bara så du vet.
Han lovade att lära mig att skjuta. Jag tänkte att det kanske var lika bra. Nu när samhället ändå var på dekis, det var ingen idé att låtsas längre. På vägen hem köpte vi ett nytt lås till cykeln.
