Vi har alla hört rykten om att utlandsbistånd går till diktatorer och deras lyxliv, alternativt meningslösa infrastrukturprojekt som läggs ner efter några år. Och även om vi intuitivt begripit att det finns en viss sanningshalt i historierna så har det varit svårt att konkret bekräfta dem.
Ändra fram tills Donald Trump började rota i härvan kring USAID. Den amerikanska biståndsmyndigheten har nyligen fått påbud om att begränsa sin verksamhet och sina utgifter, och dess åtaganden ska kontrolleras mer noggrant.
USAID har lagt miljoner på diverse märkliga projekt runt om i världen, här är några exempel: 7,9 miljoner dollar för att lära srilankesiska journalister att undvika ”binärt könsrelaterat språk”, 4,5+ miljoner dollar för att ”bekämpa desinformation” i Kazakstan, 1,5 miljoner dollar till ”konst för inkludering av personer med funktionsnedsättning”, 2 miljoner dollar till könsbyten och ”HBT-aktivism” i Guatemala. Man har också stöttat kritiserade WHO med mångmiljonbelopp. Elaka tungor menar att USAID ingår i verktygslådan för genomföra diverse regimskriften i världen, förutom att sprida propaganda och ägna sig åt påverkansprojekt.
Hur detta gynnar vanliga amerikanska medborgare är svårt att säga, ty det är skattebetalarna som finansierar den här vidlyftiga verksamheten. Och många förfasas nu över hur USAID kunnat fortsätta med sina operationer år efter år.
Och i Sverige har vi SIDA, vars verksamhet också ifrågasätts, men de fortsätter att sätta sprätt på skattebetalarnas pengar på liknande märkligheter. Sett ur ett svenskt perspektiv är det förstås värre, eftersom USA ändå är ett imperium och förväntas syssla med någon form att påverkan, men varför lilla Sverige skulle ägna sig åt dylikt är en gåta. Särskilt när vården, skolan och infrastrukturen rasar på hemmaplan. Att skicka pengar till diktaturer och fluffiga projekt i tredje världen blir direkt omotiverat och medborgarfientligt. All svensk politik ska i någon mån gynna dess befolkning, det är grundregeln.
Vad vi ser här är förmodligen världens största penningtvätt, där systemets ledning och handläggare berikar sig själva på skattebetalarnas bekostnad, utan att befolkningen i utvecklingsländerna efter ett halvsekel gynnats nämnvärt av dessa pengar. Istället väljer många att resa till Europa och leva på bistånd även här, i ett evigt bidragshjul som aldrig verkar ta slut.
Det är också ett tecken på en djupgående överlägsenhet att fortsätta att skicka bistånd till utvecklingsländer, år efter år, med antagandet att deras medborgare inte kan klara sig själva, att det västerländska biståndet är en nödvändighet för att föda befolkningen. Att de inte skulle kunna klara sig utan oss. Oavsett om biståndet betalas ut på hemmaplan, eller i deras hemländer.
