I tider av djupt politikerförakt och misstro mot medier och etablissemang finns det människor som söker sig till andra idéer och lösningar om hur samhället ska organiseras.
Vi ser delvis ett uppsving för vänsterfalangen med sina social justice warriors och trumphatare. Kärnan är ganska liten, men de har en väldigt lång svans av halvpassiva sympatisörer. De plockar snabbt upp allehanda trender från de amerikanska universiteten, det handlar bl.a om tankar kring genus/gender, rasifiering, safe spaces, koldioxidaktivism, veganism, politisk korrekthet etc etc. Här hittar vi urbana kulturpersoner, lärare, akademiker, studenter etc. En stor del av det svenska politiska etablissemangen tillhör delvis denna falang, även de s.k borgerliga.
Och på den andra sidan har vi den s.k alt-right rörelsen, vars ytterkanter närmar sig identitär politik. Det handlar om traditionell höger som tagit ett steg till i olika riktningar, abortmotståndare, vapenliberaler, skattevägrare, nationalister, separatister, främlingsfientliga, isolationister och helt vanliga människor som vill bli lämnade i fred. Här hittar vi även libertarianer och allmänborgerliga personer som är trötta på mediebruset och den politiska hönsgården. Alt-right är amöbisk, den har ingen riktig form. Rörelsen består av s.k vanligt folk, låg- och mellanutbildade, samt högutbildade från det privata näringslivet, samt folk med åsikter som inte riktigt passar in någonstans. De som inte är vänster, enligt vad jag beskriver ovan, blir ofta rubricerade som höger. Vänstern är ganska petig med vilka som passar in eller ej.
Min första tanke som infinner sig är – finns det något mittenalternativ? Något mittemellan? Och var hittar vi denna mitt?
Det är ju alltid trevligt att kunna ställa sig emellan två olika åsiktsblock, hävda sitt oberoende, opartiskhet och politiska självständighet.
Från början hade jag tänkt att fortsätta att brodera ut det det här ämnet, men jag blir lite ställd. Finns det något mittemellan, på riktigt? Är mittenpolitiken i själva verket död?
