Det började med kol och stålunionen på 1950-talet – ett ekonomiskt projekt, som syftade till att föra Tyskland och Frankrike närmare varandra, och förhindra fler världskrig på den Europeiska kontinenten.
Tanken var att om man förenade flera länders ekonomier så skulle viljan till krig minska. Länderna flätades ihop ekonomiskt, och hamnade i en beroendesituation till varandra.
Ur detta skapades de fyra friheterna, som innefattar fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital.
Redan under 1950-talet kunde man flytta fritt mellan länderna inom vissa specifika branscher. De fyra friheterna var på plats i sin helhet under 1980-1990-talen. I Sverige kallades samarbetet för EG, på engelska rätt och slätt European Community.
Samarbetet fungerade bra ända fram till början av 2000-talet. Då började EU-politikerna att lansera en politisk union. Och det kan framstå som något logiskt; om vi har samarbeten inom livets alla områden, varför skulle vi inte ha en politisk union också? Unionen fullbordades med Lissabonfördraget 2007-2009. Och det var ungefär här problemen började.
Politikerna insåg inte att unionen kanske kunde vara ett hot mot allt det som det Europeiska projektet stod för. Unionen kunde underminera de fria friheterna.
Ty om man inför överstatliga organ, som befinner sig långt borta från medborgarna, och tvingar på dem lagar och förordningar, som inte stiftats av deras egna parlament – då kan det börja bli oroligt i leden.
Det är stor skillnad på frihandel och politiskt styre – även om de flesta debattörer och journalister blandar ihop allt i en enda soppa numera.
Vi kan alltså ha den gamla gemenskapen – utan en politisk union. Det är fullt möjligt. Rent praktiskt skulle det genomföras genom avskaffandet av Lissabonfördraget, och en upplösning av EU-parlamentet. Samarbetet sköts av ministerrådet, som består av folkvalda från varje land.
Alla de tidigare avtalen finns fortfarande på plats, något mer behöver egentligen inte göras.
De fyra friheterna är egentligen en fantastisk bedrift, som ingåtts av flertalet Europeiska länder på frivillig basis, och det vore tragiskt om den Europeiska unionen avskaffade dem. Ty centralmakt och överstatlighet rimmar egentligen ganska illa med ekonomisk och personlig frihet.
Redan nu pratas det om hur man ska straffa de uppstudsiga Britterna, istället för att presentera nya avtal utan unionsdelen – för att främja fortsatt handel i Europa. Det var ju grundtanken. Man har tillika försatt Sydeuropa i en beroendesituation till norr genom enorma lån och ekonomiska koppel. Medan Central- och Östeuropa upplever sig själva som negligerade och inte delaktiga. Vår politiskt splittrade världsdel blir en fästning mot resten av världen. De många sprudlande regionernas Europa är ett minne blott. Likaså subsidiarepricipen som skulle garantera det politiska beslutsfattandet sköttes på rätt nivå. All makt utgår från Bryssel, som lägger sig i livets alla områden på alla nivåer.
Kol- och stålunionens upphovsmän hade förmodligen inte denna politiska röra i åtanke när de efter andra världskriget ville freda och främja Europa.
Det hade inte behövt bli såhär, då alla länder kan sköta sin politik och sina finanser efter eget huvud, samt ägna sig åt frihandel och annan mer vettig och berikande verksamhet.
