Steven Pinker säger att det inte är en slump att det inte finns några libertarianska länder på jorden. Sociala utgifter har ett gemensamt värde, även om de äkta libertarianerna protesterar mot det, eftersom den fria marknaden inte har någon möjlighet att underhålla fattiga, barn, äldre och andra samhällsmedlemmar som inte kan bidra till marknadsekonomin. Allt eftersom länder utvecklas, initieras sociala program på naturlig väg. Därför är libertarianismen en marginell idé, snarare än ett universellt värde – och det är troligt att det förblir så.
Nåväl, jag tror att det flesta av oss är glada för att det finns motkrafter mot den ständigt växande statsmakten, annars skulle möjligen staten ta över allt. Här finns ett stort folkligt motstånd, få vill leva i ett slags centralplanerad socialistisk/etatistisk värld. Det experimentet har gjorts flera gånger, och det slutar alltid illa.
Politik följer ofta trender, under 1980-talet hade vi en nyliberal trend, med privatiseringar och avregleringar. Nu har vi en mer socialkonservativ trend, med utökad övervakning och minskad personlig integritet.
Libertarianism (eller dess föregångare klassisk liberalism) kan ses som en motkraft mot den stora staten. Därutöver är det en ideologi som starkt påverkat flera västländer, USA, Storbritannien, och även Sverige under 1850-talets laissez-faire-politik, vilket skapade det nya Sverige med alla dess rikedomar.
Libertarianism handlar om att skapa ett samhälle, där statens uppgifter minimeras. Staten tar endast hand om rikets styre, polis, rättsväsende och militär. En s.k nattväktarstat. Privata eller kooperativa aktörer tillhandahåller vård, skolor, socialförsäkringar etc. Skatterna är väldigt låga, och medborgarna är fria att köpa de samhällstjänster de önskar.
Den strikta libertarianismen (som närmast strävar mot anarkokapitalism) är i stort sett död. Det finns inga dylika samhällen. Däremot finns det relativt fria marknader och s.k kapitalism, vilka har visat sig vara effektiva system för att berika länder och skapa välfärd. Samhällen som bejakar frihetliga värden är nästan alltid rika, och jag menar vidare att strävan efter frihet på olika plan är en del av vår västerländska kultur, dvs något som är mycket större en enskilda ideologier.
Libertarianismens något rigida inställning, och dess oåterkalleliga fokus på nattväktarstaten blir dess fall. Medan klassiska liberaler är mer pragmatiska och kan tänka sig någon form av statlig socialhjälp eller strukturer som hjälper handikappade, fattiga etc.
Om staten inte skulle tillhandahålla stöd till fattiga, handikappade etc är jag övertygad om att folk skulle lösa detta på annat sätt, genom privata/kooperativa krisfonder, donationer etc.
Men, vi vet inte, och det skapar osäkerhet. Därför blir libertarianism, anarkokapitalism, voläntarism etc väldigt svårt att sälja in. Särskilt till folk med blödande hjärtan och vurm för social rättvisa.
Politik handlar om att organisera samhället. Det räcker inte med att säga att det löser sig, att marknaden löser det etc. Det uppfattas inte som en lösning av det stora flertalet, utan som önskedrömmar eller utopiska visioner.
Marknaden kan ta hand om det mesta, försörja världen med livsmedel, bygga datorer, bilar, sofistikerade kommunikationslösningar etc. Men om folk inte tror att marknaden kan ta hand om gamla, sjuka, handikappade och fattiga – då måste man servera dem en konkret lösning – och inte bara löften.
Libertarianer bör bygga upp ett vattentätt, fungerande privat socialförsäkringssystem, och därefter börja predika och sälja in sina idéer. Detta kräver iof att man lämnar sin ideologiska kammare och ger sig ut i verkligheten.
Alternativet är att hålla sig till den klassiska liberalismen och låta staten vara någon slags last line of defence, som löser problem med utförsäkringar, fattigdom, handikapp etc. Om inga privata alternativ dyker upp. Då har vi fortfarande en minimal stat, fast inte lika rigid som libertarianernas nattväktarstat. Och mycket lättare att sälja in, då någon garanterat tar hand om samhällets olycksbarn.
Samtidigt så behöver varken libertarianismen och den klassiska liberalismen utgöra universella lösningar. Anhängarna kan lämna sina gamla länder och skapa mikronationer, en slags fristater uppbyggda på frihetlig grund, och där de kan leva i enlighet med sina ideal. Samt erbjuda driftiga frihetliga personer från andra regioner en fristad.
Fristaterna skulle givetvis innebära problem för de kringliggande större länderna, då kapital och kunnigt folk skulle försvinna. Därför kommer många stora nationer att till varje pris motarbeta utbrytarstater eller skatteparadis, som de också kallas. Detta är också en anledning till varför vi ser relativt få frihetliga länder eller regioner.
Kanske är utvecklingen mot allt större och mer omfattande stater och statsmakter inte alls något naturligt, utan högst medvetet orkestrerat, ty maktmänniskor och politiker vill ha allt större spelplaner och domäner. Utvecklingen mot etatism och överstatlighet är inte något som kommer naturligt från folket, utan något som kommer uppifrån, från våra ledare.
