Om vi ska sammanfatta efterkrigstidens politik så är det tre punkter som sticker ut. Vi har haft denna agenda i 50-60 år nu:
Öppna gränser
Det låter otroligt för många, men begreppet har smugit sig in i vår vardag. Vi kan till exempel höra det i John Lennons låt Imagine, eller från vitt skilda politiska läger som nyliberaler och socialister. En gränslös värld där alla kan färdas och bo vart de vill. Det låter vackert, närmast sagolikt. När man hamnar i diskussioner med personer som förfäktar de här idéerna så får man ofta höra: ”Vad är en gräns. Vad är ett land?” Och då ska man fundera över det löjliga med landsgränser som någon gammal förfader dragit med en gåspenna på en karta. Och för unga oerfarna sinnen så låter gränslösheten fullkomligt logisk. Invandring och massmigration handlar inte nödvändigtvis om att bidra med hjälp och skydd för flyktingar. Först och främst handlar det om att gränser är en anomali, något som inte längre behövs.
Lägre straffskalor för missgynnade
Synen på brottslingen har sakta gått från att ha varit en farlig och obehaglig person – till ett offer, eller ett sjukdomstillstånd som kan botas. Det är synd om brottslingen. Straffskalorna bör följaktligen sänkas och förövarna ska ständigt få nya chanser. Straff har blivit till vård, jämför med begrepp som ”fångvård”.
Högre skatter och hårdare straff för samhällsbärare
Vanliga hyggliga medborgare råkar ofta ut för högre straff om de råkar bryta lagar och förordningar, även om de är ringa. Vanliga arbetare förväntas också betala allt högre skatter för att försörja systemet. Eftersom de är lyckligt lottade så förväntas de bidra med mer till samhället, i syfte att utjämna sociala barriärer.
Alla politiska partier har inkorporerat dessa punkter i sina program, både socialister och konservativa, även om tankegodset ursprungligen är liberalt eller socialliberalt. Idéerna har smugits in i valrörelser och politiska pamfletter, de som har de minsta känsla för politik känner till det. Vi har röstat för dessa punkter medvetet eller omedvetet i över 60 år. Ofta har det sålts in i termer av solidaritet, rättvisa, frihet etc.
Ofta stirrar vi oss blinda på de ideologiska implikationerna, att de finns folk som verkligen tror på detta. Dylik politik kan förstås också nyttjas för att vinna makt och personlig framgång. Det handlar inte bara om ren ideologi. Migration kan bidra till fler röster i val till vissa partier. Ökad invandring kan också ge tillgång till billig arbetskraft, och samtidigt hålla den inhemska arbetskraften på mattan och ge dem sämre förhandlingsläge. Att släppa ut grova brottslingar i samhället är tillika ett sätt att skapa rädsla hos den skötsamma befolkningen, vilket får dem att bli mer följsamma och fogliga. Rädsla och underlägsenhet krävs för att mjölka befolkningen på 30-50% skatt över hela västvärlden, vilket historiskt sett är ofantligt höga nivåer. Kanske introducerades de tre punkterna som oskyldiga socialliberala idéer, måhända var syftet gott, möjligen hade det fungerat i avgränsade områden med kontroll och återkoppling. Men det handlade aldrig om att vara försiktig eller vetenskaplig.
Många menar att vi blivit lurade, vilseledda och utsatta för sociala experiment. Men det är delvis är det vårt eget fel, och det är svårt för många att smälta, även om det politiska budskapet varit synligt hela tiden.