Länder som Italien och Belgien har ofta haft svaga regeringar och långa regeringskriser, ändå går det hyffsat bra för dem; Norditalien är en av världens rikaste regioner och i Belgien huserar EU:s viktigaste institutioner.
Kan det vara bra med svaga regeringar ibland?
Politikernas arbete går i mångt och mycket ut på att producera nya lagar och regleringar. Om de folkvalda inte kommer överens så blir resultatet ett svagt parlament och en svag regering, vilket i sin tur innebär svaga eller inga lagförslag.
När Belgien saknade regering i över 500 dagar så var det en expeditionsministär som förvaltade landet, myndigheter och institutioner fungerade mestadels som vanligt.
Om parlament och regering inte är överens så kan det svårligen stiftas några nya lagar – på gott och ont. Samtidigt avstannar även viktiga reformer; om vi exempelvis har ett snårigt skattesystem så blir det inga reformer eller förenklingar.
Landet går på politisk sparlåga, men de flesta medborgare kommer inte att märka något. Belgien fick till och med lite bättre ekonomi under den långvariga regeringskrisen. Och i Italien rullar det mesta på som vanligt fast man byter ministrar och regeringar titt som tätt.
Vad vi glömmer i det välorgansierade och väloljade Sverige är att det SKA vara svårt att stifta nya lagar. En lag är ofta en slags inskränkning av individens rättigheter, och alla nya lagar ska vändas och vridas på fram och tillbaka länge, innan man klubbar igenom dem.
Dessutom kan man mycket väl argumentera för att vi inte behöver stifta nya lagar i parti och minut, som krånglar till och detaljreglerar våra liv.
Politik är ofta dyrt och överskattat – fast vi märker det inte förrän det uppstår någon slags regeringskris – och allt fortsätter märkligt nog att fungera som vanligt.
