Jag kan fortfarande fascineras över det gamla Brittiska ostindiska kompaniet, ett megaföretag på sin tid med egen flotta och armé, som bidrog till en väsentlig del av den globala ekonomin, ungefär som om vi skulle slå samman Apple, Google, Microsoft, Exxon, BP och några till. Det är svårt att föreställa sig. Och därutöver har vi Bank of England som under gamla goda tiden styrde och ställde den internationella finansmarknaden.
Nåväl, det Brittiska imperiet gick under. Efter andra världskriget utarmades de gamla rika familjerna, de slösade bort sina förmögenheter, tvingades sälja gods och gårdar, de gamla stora företagen styckades upp, förskingrades, och Storbritannien som länge ledde den industriella revolutionen blev ett vanligt litet Europeiskt land.
Det är åtminstone den versionen vi får läsa i historieböckerna. Men tänk om det inte stämmer? Hur kan så enorma tillgångar bara försvinna, blåsas bort i vinden? Och även om en rik släkt går i konkurs, vilka är mest benägna att köpa upp deras ägor, jo, andra rika familjer i närheten. Och enorma företag och deras tillgångar kan inte bara gå upp i rök; tillgångar är tillgångar, guld är guld, särskilt på den tiden.
Tänk om allt finns kvar i det fördolda? Att makten över finanserna och bankerna fortfarande finns kvar i London, så som varit fallet i hundratals år? Och Washington egentligen bara är en springpojke åt London och de rika familjerna som styr världen? Detta är en teori som får allt mer fäste bland diverse debattörer, bland annat Tom Luongo och Alex Kreiner.
Vad som talar för en slags yttre kraft är att USA ofta inte förefaller att gå sina egna ärenden. De startar till synes planlösa krig och äventyr som ofta slutar olyckligt, det blir statskassan och skattebetalarna som får stå för kalaset. Ofta skyller man på det militärindustriella komplexet, att vapenföretagen dikterar ordningen och kräver ständiga krig för att producera ännu mer vapen.
Detta är en sanning med modifikation, ty dyra vapen kan även produceras i fredstid, och det finns en enorm marknad för vapen globalt. Inte minst bevisat av Donald Trump som krävde att Nato-medlemmarna tog mer ansvar för de militära insatserna, och förordade en höjning av medlemmarnas försvarsbudget.
Vi ser också en utveckling mot färre och mer sofistikerade dyra vapen, medan man har svårt att bibehålla masstillverkningen av konventionella robotar och artillerigranater. Nej, evighetskrigen handlar inte bara om att göra slut på vapenförråden. USA kanske används som ett militärt verktyg i en global agenda?
Vilka är det då som kommenderar världspolisen? Ofta blir svaret globalisterna, om vi får tro ryktena på forum och debattsidor, en samling obskyra personer med överdrivet mycket makt och tentakler överallt. Den svenska familjen Wallenberg nämns ibland, även Rockefeller, Carnegie, Vanderbilt, Morgan, Rothshield och liknade förmögna dynastier, samt företag som Blackrock, Vanguard och organisationer som WHO, World Economic Forum, Världsbanken, FN, Open Society Foundation mm.
Ja, det blir lätt rörigt. Bara om vi tittar på en lista över de förmögnaste personerna i USA så noterar vi snabbt hur många namn vi inte känner igen. Flertalet av världens förmögna är inte ute i offentligheten, och därför blir det ofta samma namn som återanvänds gång på gång i globalistkonspirationen, i brist på bättre kunskap och insikter.
För att kunna styra världen och infiltrera länder så krävs det väldigt mycket pengar och makt. Man tänker sig en kartell av superrika individer som konspirerar och dikterar, men vi vet egentligen inte vilka de är, vad de egentligen sysslar med, eller vilka mål de har. Däremot så förefaller det vara svårt att hålla ihop en sån här grupp och hålla den hemlig. Med så många människor, aktörer, medhjälpare och anställda blir risken för läckor förstås större.
Om det inte redan från början finns en väldigt tajt och sammansatt grupp. Därför lanseras den här teorin om gamla pengar. Och var skulle inte dessa pengar finnas om inte i London? Världen har fortfarande starka band till detta gamla ekonomiska centrum, det handlar om globala krediter, finanser, skeppsförsäkringar och annat, samt råvarutillgångar från gamla kolonier som fortfarande står i beroendeställning.
Det brittiska imperiet gick igenom flera olika faser, med kolonier i Nordamerika, Indien, Australien och slutligen även i Afrika. Det nådde sin största geografiska utbredning 1921, men var inte lika vidsträckt under sina tidigare faser, först och främst var det ett handelsimperium. Kanske insåg eliten i London att det skulle bli svårt att hålla ihop imperiet som en geografisk enhet, baserat på den brittiska militärmakten och dess våldskapital. Det fanns ett sug efter frihet runt om i världen, med honnörsords som demokrati och självbestämmande, ideologier som britterna själva varit med och spridit. Kanske vore det lättare att låta kolonierna gå sin egen väg, ta hem militärer och förvaltare, men bibehålla den ekonomiska makten, och därigenom styra världen?
Sant eller ej, det är en fascinerande tanke, och lite hjärngymnastik.
