Lätthögern är numera den dominerande oppositionen mot de starka socialistiska krafterna i landet. Det är en borgerlig rörelse som säger sig motsätta sig den svällande statsmakten och dess progressiva samhällsexperiment. En motkraft som medborgaren enkelt kan ansluta sig till, och som existerar parallellt med den verkliga makten.
Lätthögern specialiserar sig ofta på banal kritik av ett samhälle i strukturellt förfall. Det handlar om invandrare som fått statligt betald tolkhjälp i tio år utan att lära sig språket, som åker till sina hemländer och ändå uppbär flyktingbidrag, om för korta straff för sexualförbrytare, tåg som inte går i tid, feldragna cykelbanor, snö på perrongen och om ökad analfabetism i skolan. Visst är allt detta väldigt oroande, men det är bara symptom på ännu större fel högre upp i hierarkin – fel som så få vågar beröra.
Lätthögerns effektivitet och förmåga bör med rätta ifrågasättas. Det politiska parti som skrikit sig hesast om minskad invandring är numera en del av maktapparaten, och dess väljarstöd växer fortfarande stadigt. Trots det ser vi ingen minskning i migrationen, som ligger stabilt runt 100 000 personer om året. Den verbala kommunikationen rimmar illa med verkligheten. Måhända är deras önskan att passa in och bli accepterade viktigare än deras (enda) politiska fråga?
Lätthögern karaktäriseras också av ett ovillkorligt stöd till Israel och den massiva finansieringen av Ukrainaprojektet. Här finns inga tveksamheter eller kritiska frågor; man är övertygad om sanningen och rättfärdigheten i dessa högst tveksamma äventyr.
Lätthögern reflekterade inte särskilt mycket över idén att vaccinera hela världens befolkning med ett tvivelaktigt snabbt framtaget preparat, eller över de karantänsbestämmelser och frihetsberövanden som följde i dess spår. Istället applåderade man och menade att Sverige inte gjorde tillräckligt.
Lätthögern kritiserar sällan de extremt höga skatter som blivit standard i många västländer, där närmare hälften av medborgarnas löner via olika kanaler hamnar i statskassan. Dessa pengar används ofta godtyckligt av politiker och byråkrater, utan tillräcklig insyn, kontroll eller utvärdering. Det är dessa enorma skatteintäkter som möjliggör de politiska och kulturella experiment som medborgarna ofta motsätter sig. Den som stryper skattedraken stryper också samhällsdumheterna.
Lätthögern bejakar ofta EU och införandet av euron. De inser att allt inte står rätt till och att det finns goda skäl till kritik, men tror sig kunna reformera och återställa unionen till dess forna glansdagar. De underskattar det demokratiska underskottet, korruptionen, de rent diktatoriska urvalsprocesserna och den ogenomträngliga byråkrati som numera kännetecknar EU. Reformer i all ära, men EU hade inte kunnat fungera smärtfritt ens i sin ursprungliga form – många av dagens problem var inbyggda från början.
Lätthögern har dessutom hoppat på klimattåget. De sopsorterar plikttroget och oroar sig för koldioxid- och havsnivåer. Ibland motsätter de sig byggandet av nya kärnkraftverk. Kanske föredrar de satsningar på olja och kol, utbyggnad av de sista älvarna i norr, eller kompletterande energikällor som vind och sol? Har de glömt att solen inte skiner på natten och att vinden inte alltid blåser?
Ni vet vilka de är. De verkar ofta via sociala medier, klagar på de banala effekterna av ett trasigt samhälle och befinner sig lite utanför makten, men arbetar ändå enträget för att få komma in. Erkännande, status och möjligheten att få skriva i de stora medierna är viktigare än deras ursprungliga idéer. De tror att samhället och medierna kan reformeras, när det i själva verket är de som har reformerats – till knähundar.
