Storbritannien har alltid hållit sig på visst avstånd från EU, och det är därifrån den vassaste kritiken kommer. David Camerons numera berömda tal ifrågasätter på sätt och vis hela EU-skrytbygget, när han exempelvis vill plocka hem makt från unionen till medlemsländerna, samt stärka de nationella parlamenten. Han efterlyser också mer flexibilitet där medlemsländerna kan välja friare vilka förordningar de vill följa.
Den här typen av kritik är det sällan man hör från de högre politiska lägren. När man läser det här så tänker man snarare på den klassiskt liberala bloggosfären eller EU:s nemesis Nigel Farage. Att dylik kritik kommer från en europeisk premiärminister är på sätt och vis förvånande, men ytterst välkommet.
Samtidigt har vi många EU-förespråkare, och de börjar bli allt mer fanatiska. Det spelar ingen roll att den gemensamma valutan imploderar, att arbetslösheten och det folkliga missnöjet spränger alla gränser. De kommer att hävda in i det sista att EU är det viktigaste och bästa som hänt kontinenten någonsin. Liksom klimatskojjarna som år efter år hävdar att vi kommer allt närmare katastrofen, trots att jordens medeltemperatur sjunkit, och är tillbaka där vi började innan uppvärmningen.
Jag hoppas att Cameron förvandlar sina vackra ord till handling, och inte gör en Obama, dvs tvålfagert tal i kombination med passiv-apatisk-arrogans.
