Alla som växte upp på 1970-talet kommer ihåg efterkrigstidens Europa, där en tredjedel av Tyskland låg bakom den kommunistiska järnridån, tillsammans med Polen, de baltiska staterna, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, delvis Jugoslavien, Albanien och naturligtvis Ryssland. Men även länderna i väst stod inför politiska utmaningar. Spanien och Portugal var diktaturer, Grekland styrdes av en militärjunta.
De fria länderna var färre till antalet än idag. Det öppna Europa bestod av Norden, de brittiska öarna, Frankrike, Benelux, Västtyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Vi kan också räkna Cypern till de fria länderna, de hade en statskupp 1974 men den varade bara några dagar.
När det gäller Västtyskland, Österrike och Italien var de bland förlorarna i andra världskriget. Och de hade vissa politiska restriktioner, Österrike var tvunget att vara neutralt och inte förena sig med Tyskland, och det fanns amerikanska militärbaser installerade i dessa länder. Så på ytan verkade de demokratiska, men frågan är om det fanns någon verklig självständighet och frihet? USA ockuperade och dominerade Västtyskland, Österrike och Italien, om än med silkesvantar.
Resten av de demokratiska länderna i Europa påverkades också av amerikansk kultur och värderingar, och förmodligen också av politiska påtryckningar. Europa var på många sätt ett politiskt fängelse, särskilt de auktoritära länderna i öst och syd, men även Västeuropa, som fjärrstyrdes från andra sidan Atlanten.
Vi glömmer ofta denna dystra period efter andra världskriget. Samt att halva Europa låg sönderbombat i ruiner. Många valde att lämna de auktoritära länderna för att söka arbete i stater som var mindre kontrollerade. En del ville glömma sina rötter och sitt ursprung, de ville börja om på nytt; det gamla var fult, grymt och skulle förträngas. Det var ett gyllene tillfälle för sociala ingenjörer och integrationsfrämjare. Kanske en unik punkt i historien då assimilering och omvandling kunde äga rum. Men det var ett historiskt undantag, de flesta människor är stolta över sin kultur och sitt ursprung, även om de kommer från fattiga och efterblivna länder. De vill inte bli assimilerade och transformerade.
Under 80- och 90-talen skedde en verklig frigörelse av Europa, både i öst och i syd. Och det fanns en tid (innan EU konsoliderade sin makt) då Europa uppnådde en hög grad av självständighet och frihet. I dag har vi byggt ett självpåtaget fängelse där unionens politiker styr Europa, och våra lokala parlament har förvandlats till stämpelkompanier som blott godkänner order från myndigheterna i Bryssel.
Jag vet inte riktigt vad allt detta handlar om. Tycker vi inte om frihet i Europa? Vill vi fortsätta att vara styrda och kontrollerade?
Samtidigt ser vi vissa försök till utbrytning från bland annat Ungern, Slovakien och Polen. Fler och fler länder kämpar med centralmakten. Till och med Tyskland, som ofta beskrivs som Europas motor, börjar vända sig mot samarbetet. Frågan är vad vi kan förvänta oss av dessa protester och avvikande åsikter? Kommer unionen att splittras och förvandlas till ett lösare samarbete, eller kan Bryssel tvinga sina medlemsländer att lyda?
Centralregeringen kan hota med böter eller uteslutning, men det krävs ett enhälligt beslut för att bannlysa ett land, och om böterna inte betalas finns det inga verkliga rättsmedel. Vi har ingen gemensam armé, Bryssel kan inte skicka trupper till Budapest eller Bratislava. Så om vi har ett antal oregerliga stater kan unionen inte göra mycket åt det.
Å andra sidan är Europa fortfarande en stark ekonomisk makt, vi har innovativa förmågor och en stark tradition av samhällsbyggande och civilisation. Vad krävs för att kontinenten ska bli en ledare igen? Delad eller enad. Vad krävs för att vi ska lämna fängelset och i stället söka frihet och välstånd?
