Det går en röd tråd från Woody Allens neurotiska och smått förvirrade filmkaraktär till den multi-diagnosticerade aktivisten Greta Thunberg. Det handlar om personer som går i terapi och har allehanda mentala åkommor, och de skäms inte, utan lyfter snarare fram dem i offentligheten. Därutöver har vi otaliga kändisar som kommer ut, och berättar om sina problem, exempelvis dyslexi, överaktivitet, ångest, fobier etc.
Men, sånt där är ju ganska normalt nuförtiden, menar många. Det är inget att fundera vidare på. Häften av alla ungdomar äter antidepressiva läkemedel. Det är inget konstigt.
Det är precis just detta jag vill peka på, normaliserandet av mentala åkommor. Det har nästan blivit en trend.
För i världen kunde folk också vara konstiga och sära, men vi hade inga namn för åkommorna, vi visste bara att Per var folkilsk, och att Greta var tystlåten och undvek att prata med folk i onödan. De var som de var. Dessa olikheter var en del av det mänskliga beteendet. Och så länge de fungerade i samhället så fick de lov att vara konstiga. Kanske var de duktiga på annat, att gräva diken eller laga mat? Förmodligen var sånt viktigare än deras personligheter på den tiden.
Dåren kunde också porträtteras som en rolig figur och sanningssägare. Den som var lite smågalen vågade säga sanningen inför kungar och präster och slapp ofta straff. Gycklaren fungerade som en bro mellan mellan olika världar. Ibland kunde han klä sig i kvinnokläder och blev då gränsöverskridande mellan könen, vilket kunde upplevas som både humoristiskt, burleskt men även en smula obehagligt, påträngande, eller kittlande för somliga.
Genom att nyttja droger kunde även vanliga människor försätta sig i dårens sinnesstämning, och historien är kantad av orakel som andas in hallucinogena gaser, shamaner som äter svampar eller mannaförbund där man drack vin och löste världsproblemen. Här föreligger emellertid en stor skillnad, då det mentala stadiet är självförvållat och temporärt, utövaren kunde gå tillbaka till sitt normala liv och sin sociala status. Den temporära dårskapen skiljer sig från den bestående.
Under den senare hälften av 1900-talet började allehanda mentala avvikelser porträtterats oftare i filmer och berättelser. Den alla vanligaste typen är den våldsamma psykopaten, som fått figurera i otaliga filmer. Där den mystiske seriemördaren gäckar polisen, tills man ser ett slags (ofta barnsligt) mönster i hans gärningar, och därigenom kan spåra och slutligen ta fast honom. Psykopaten har inga hämningar, han kan göra vadsomhelst, vilket borde göra filmerna ganska förutsägbara och meningslösa, men de lockar tillika tittare och det är en populär genre. Kanske tolkar vi in den absoluta ondskan i psykopatens beteende. Han är som ett rovdjur utan känslor, och på något sätt utmanar det våra sinnen.
Ibland beskrivs även onda personer, exempelvis Hitler, Stalin och Mao som psykopater. Då blir det ett sätt att förenkla deras politiska gärning, istället för att verkligen undersöka vad som drev dem. Även här blir psykopaten det yttersta onda. Och vi ser en infantilisering av historien.
Andra tillstånd som beskrivs i filmer kan vara autism, ofta s.k autism savant där patienten är överdrivet duktig på något, men i övrigt inkapabel. Vi ser även beskrivningar av sociopati, schizofreni och diverse olika hallucinerande tillstånd. Ofta invaggas tittaren i en falsk verklighet. Ibland visas de mentala problemen ur positiv synvinkel, och de beskrivs blott som ett annat sätt att se på verkligheten, och i andra fall är det mentala tillståndet farligt och våldsamt. Bägge fallen handlar ofta om extrema förenklingar. Många nutida filmer bygger helt eller delvis på karaktärer som har diverse mentala problem.
I takt med att vi normaliserar dessa tillstånd släpper vi in människor med olika diagnoser i samhällets högre skikt. Jag tror inte att den demente Joe Biden hade haft en chans att bli president för 20 år sedan. Hans problem handlade mer om att åldern satte sina spår, men det var tillika en mental åkomma, som förmodligen försvårade hans arbete som president avsevärt. Och nu har vi Kamala Harris, huruvida hon lider av några mentala problem eller ej det vet vi inte, men hon har ett manér med plötsliga skrattutbrott, repetitiva resonemang och tappar ofta tråden. Hennes parhäst Tim Waltz beskrivs också som en underlig figur, med plötsliga yviga rörelser och ett överaktivt beteende.
Inga konstigheter alls egentligen. Både Harris och Waltz är en del av den stora mänskliga familjen med alla dess avvikelser och märkligheter. Det är vackert så. Men frågan är om de ska vara presidentkandidater? Och ansvara för ett helt land? Eller om Woody Allen bör vara en förebild för den genomsnittlige mannen? Eller om Greta Thunberg ska vara språkrör för avancerad klimatforskning?
