Turkarna utvecklar ett eget femte generationens stridsflygplan. Anledningen att de bygger själva är att de blev sparkade från F-35-projektet eftersom de köpta S-400-luftvärnsystem från ryssarna, och inte det amerikanska patriot-systemet. Och varför köpte de inte patriot? Tja, de ville tydligen ha licens för att tillverka robotarna själva, vilket USA inte gick med på.
Därutöver har turkarna tidigare haft ett vapenembargo riktat mot sig i samband med fientligheterna på Cypern, vilket satte sina spår, och viljan att bli självförsörjande med en egen vapenindustri ökade nämnvärt.
Turkarna och amerikanernas märkliga relation visar på en del svagheter i det västerländska krigsmaskineriet. Det är ganska tydligt att Washington vill sälja väldigt dyra vapen, utan att dela med sig alltför mycket av tekniken, samtidigt som deras vapen egentligen inte är top-notch. Turkarna hade aldrig köpt S-400 om det inte var bättre eller jämförbart med patriot, vilket erfarenheter från Ukraina också bekräftar. Patriot är framförallt svindyrt, i likhet med alla andra amerikanska vapensystem. Det är lite ’scam’ över det hela. Ungefär som Högt spel i Bretzelburg om ni läst serierna om Spirou och Nicke.
Kriget i Ukraina visar också på att en långvarig konflikt med en jämförbar fiende kräver enklare, prisvärda och mer lättillverkade vapen och reservdelar. Det räcker inte med att vara tekniskt överlägsen och bjuda alla krigskorrespondenter på långlunch. Krig är en smutsig sport, och det krävs mer än att utveckla gårdagens vapensystem till perfektion.
Artillerigranater, drönare och överljudsrobotar har visat sig vara en apart men tillika effektiv kombination. I skuggan av detta, där bemannat stridsflyg inte längre är lika viktigt, så blir Turkiets aviationsdrömmar kanske lite daterade, men de visar tillika på ambitioner och teknisk kompetens, samt viljan att befästa sin position som regional stormakt.
