Våra städer är vackra och vårt kulturarv är rikt, men framåtandan och innovationsförmågan falnar. Gnistan som sprakat i över 500 år flämtar, och snart finns det inte mycket originalitet och egenart kvar. Vi håller på att förlora det som en gång gjorde oss stora, och drev oss till att erövra kontinenter och bidra med uppfinningar, filosofi och konst. Är Europas framtid att blott vara ett vackert utomhusmuseum för amerikaner och asiater? Så som Athen var för Romarna, rikt på lärdom och kultur, men kuvat och utan energi.
Vi har lagt oss platta i Ukrainakonflikten. Trots att kriget sker på vår bakgård har vi ingen egen strategi eller förhållningssätt till kriget, vi följer i storebror USA:s ledband, och låter dem till och med bomba våra egna gasledningar och infrastruktur, i sina alltmer fruktlösa försök att försvaga ryssen. När USA tröttnar lämnar de krigsskådeplatsen, precis som i Vietnam, Irak och Afghanistan; och den här gången blir det vi Européer som får lappa ihop bitarna. Fast nu med ett avindustrialiserat Tyskland, upprorsbenäget Frankrike och politiskt förlamat Storbritannien.
Kanske kommer kraften från öst denna gång, Ungern, Tjeckien, Polen etc? Länder som i större utsträckning behållit sin egenart, kultur och industri. Och jag törs knappt nämna det: Ryssland.
Pendeln kan svänga snabbt. Snart kanske vi anklagar USA för att ha brutit freden i Europa, med atomvapen längs gränsen mellan Ukraina och Ryssland. Och att Putins reaktion måhända var hård men nödvändig för att säkerställa den ryska integriteten samt säkerheten i de rysktalande regionerna i Ukraina. Alla krig har olika versioner, och om vinnaren skriver historien så har vi ännu ingen färdig berättelse.
EU är i dagsläget blott en samordnare och understödjare för USA, utan egen kraft och vilja. Nationalstaterna har gett upp självstyret till den store byråkraten i Bryssel, vi har till och med släppt tanken om demokrati. När man påtalar att EU-presidenten inte är folkvald, så går folk i taket och säger att det inte stämmer, trots att det aldrig någonsin funnits fria val för presidentposten. EU har blivit till en politisk teater, en fars, där vi lurar oss själva, och vi vill bli lurade för sinnesfridens skull.
Om kriget i Ukraina skulle sprida sig, vilket få egentligen tror, så skulle vi vara chanslösa med våra förvisso tekniskt avancerade men alltför små arméer och halvtomma militärförråd. Vi får då förlita oss på storebror igen, om han inte är upptagen i Mellanöstern, Taiwan eller någon annanstans. Chansen att NATO solidariskt skulle försvara alla sina små militärt svaga medlemmar minskar för var dag som går.
Nu sitter många och väntar på Trump. Att något ska hända när han kommer till makten. Att dödläget ska brytas och Europa ånyo kan välja sin egen väg. Ty EU-byråkraterna är egentligen inte allierade med USA utan med det demokratiska partiet i USA. Redan nu försöker man Trumpsäkra diverse beslut och åtaganden, så att han inte ska kunna omkullkasta den rådande ordningen. Smaka på det, vänner av demokrati, lag och ordning. Det var länge sedan EU-politikerna gick folkets ärenden; vi förväntar oss inget annat än restriktioner, krångel och förbud. Det är vad vi har att se fram emot, det är den utstakade vägen.
Om vi inte än en gång blir en egen kraft, utanför den amerikanska, ryska och kinesiska agendan. En helt egen maktsfär som de andra länderna får förhålla sig till. Man kan lätt föreställa sig att med den fantastiska kapacitet vår kontinent besitter, att vi skulle bli störst och rikast; där finner vi också svaret på varför man försöker kontrollera oss, och till varje pris hålla oss nere.
