Ett barnsjukhus i Kiev blev träffat av en missil för några dagar sedan, och den kollektiva västliga mediesfären bestämde på ca 30 minuter att det var en rysk missil, och att dådet var avsiktligt, samt en del av en ondskefull plan. Många debattörer på X menade att det var ett verk av orcher.
Vi såg den här aktivistiska journalistiken även i början av kriget, där det pumpades ut en massa märkligheter utan att man egentligen visste vad som hänt, och inte ens haft tid att göra en ordentlig utredning av händelserna. Media bestämde kort och gott vem som var ond och god, med samma självklara och förenklade formspråk som i Star wars eller Tolkien.
Ryssarna menade förstås att de aldrig avsett att bomba ett sjukhus, att deras mål var vapenlager runt Kiev, och att missilen som träffade sjukhuset i själva verket var en ukrainsk luftvärnsrobot som missade sitt mål, vilket explosionen också skulle påvisa, då den var tämligen begränsad.
Den här typen av rapportering, där man belyser bägge sidornas versioner förekommer sällan numera. Men, det kan vara intressant, oavsett vilka vi hejar på i kriget.
Därutöver, det tål att fundera på varför vi ens väljer sida i konflikter som inte berör oss? Ungefär som de vore fotbollsmatcher? Det är så lätt att slänga upp en ukrainsk eller israelisk flagga bredvid profilbilden på sociala medier, ungefär som att det stora flertalet hade den djupa förförståelse, som krävs för att ta parti i komplicerade och inte sällan decennielånga konflikter med många inblandade parter.
Det är inte bara en brist på ödmjukhet, utan också en brist på insikt om att rapporteringen ofta är spetsad med propaganda, från båda sidor, och att det ibland till och med förekommer ren censur, som när ryska RT blockeras i Europa. Det blir inte lätt att skaffa sig en uppfattning om vad som händer under dessa förhållanden, kanske kommer vi inte att få hela bilden förrän kriget är över och dammet har lagt sig? Och det är inte säkert att vi kommer att gilla det vi ser.
