Det var inte svenskarna som byggde ett av världens rikaste länder fram till 1950-talet, med stark industri och ett flygvapen i världsklass, lika lite som det var grekerna som byggde Parthenontemplet och räknade ut jordens omkrets. Det var en ganska liten elit som ägnade sig år de här sakerna, både vid Medelhavet men även i kalla Norden. De flesta greker och svenskar skötte sitt och bidrog med blott en liten del till den fantastiska utvecklingen, eller kanske inte alls.
I sann universalistisk anda tillskriver vi ofta en nations framgångar till hela dess befolkning, men det är helt fel. Vi bör ära de som verkligen bör äras. De kloka, rättrådiga och uppfinningsrika individerna som byggde våra länder. De som drog upp riktlinjerna, de som satte spaden i marken, de som bestämde färdriktningen.
Det handlar om en handfull människor inom näringsliv, akademier, forskning och politik. De skapade våra framgångar. Inte bönderna vid fälten, arbetarna vid gruvan eller fabriken. Bönder och arbetare gjorde sitt jobb, ofta ihärdigt och under stora umbäranden, men de var inte de som tände gnistan eller byggde själva fundamentet för välståndet.
Vad vore arbetarna utan fabriken eller gruvan, och bönderna utan gott utsäde och bra grödor? Jonas Alströmer introducerade potatisen och Carl Holmberg byggde fabriker och förband landet med järnvägar. Därefter fick Lars Magnus Ericsson oss att kommunicera via telefonledningar. För att nämna några namn.
Det handlar inte om att förminska de små människornas insatser, det handlar givetvis om ett grupparbete, men det är ju alltid så med grupparbeten att vissa bidrar med så mycket mer än andra.
Eliten är viktig. Vi är så marinerade i det västerländska demokratiska tankesättet, folk tror på allvar att alla är delaktiga i allt, genom att man lägger en lapp i en låda vart fjärde år. Eller genom att alla går till jobbet och bidrar med sin ack så lilla pusselbit till samhällsbygget. Så är det förstås inte, det är fortfarande en liten elit som för samhället framåt, som uppfinner datorer, appar, sociala medier osv. De sätter också trenderna inom mode, musik, kultur osv. Och vi andra apar efter, eller så gnäller vi över att den där appen inte var tillräckligt bra.
Och nu till själva slutsatsen. Dagens elit är undermålig. Det är inte fel på systemet, det är sällan några grundläggande fel på administration, samhällsfunktioner och rättsväsende. Även om många menar att det håller på att ruttna inifrån. Det är eliten det är fel på. Jag vill egentligen inte använda alltför starka ord här, men samhället leds av idioter. Alla är i tysthet medvetna om det. Och det är genomgående både inom politik, industri, akademier osv. Vår utveckling och färdriktning handlar inte om problem med den politiska inriktningen eller någon slags ideologisk kris. Nej, många länder leddes bättre av socialister på 1950-talet (däribland Sverige) än av dagens finliberala borgare eller wokevänster.
Om vi alla ska komma vidare så måste vi fostra en bättre elit. Att formulera problemet, och hitta själva lösningen är svårt, eftersom många inte ens vågar erkänna någon elit. Tills dess är vi fast i dyngan, med stagnation, polarisering, ökad brottslighet, otrygghet osv osv.
