Vi ser protesterande bönder överallt i Europa som blockerar vägar och dumpar gödsel. Men de rubbar inte det världsfrånvända och arroganta ledarskapet i Bryssel. Den enskilde europén har inte så mycket till övers för EU-projektet. Även om många tycker att själva idén var god, så är de inte villiga att engagera sig i de politiska frågorna, eller ens delta i valen. Istället ser vi politikerförakt och ointresse.
Kanske var det dödfött redan från början?
En union borde ha börjat med en gemensam armé. Det är den klassiska introduktionen till imperiebildande och herravälde, från det Attiska sjöförbundet i antikens Grekland till Amerikas förenta stater.
Nästa steg är möjligheten att beskatta medborgarna centralt. Och om något land inte betalar eller inte följer reglerna, det är då den första punkten kommer in, den gemensamma armén.
Därefter kan man introducera en gemensam valuta, som backas upp av skattebetalare, gemensamt näringsliv samt av en centralbank.
Då blir det plötsligt meningsfullt att välja representanter till ett parlament i Bryssel, som ska hantera de gemensamma pengarna, valutan, krigsmakten, lagar och regleringar, samt utrikespolitik. Och dessa folkvalda väljer i sin tur en regering och statsminister. Och inte som idag med utnämnda byråkrater i kommissionen och tillika ovald president.
Fast vi förstår ju alla vart skon klämmer. EU-projektet skulle aldrig kunnat börja med en gemensam armé. Nej, då skulle ju folket anat oråd, de skulle ju förstått att den Europeiska gemenskapen skulle utvecklas till en regelrätt union. Och det ville man inte.
Att utveckla det europeiska samarbetet i lönndom var nödvändigt, och något som sällan diskuteras; istället lovades de europeiska folken gång på gång att samarbetet inte skulle förvandlas till en federation, trots att utvecklingen gick spikrakt åt det hållet.
Ukrainakriget är i och för sig en förevändning för att skapa en gemensam armé i efterhand, men det är förmodligen för sent. Vi har ju i och för sig Nato som är en slags militärt samarbete EU-länder emellan, med den irriterande komplikationen att verksamheten indirekt styrs av den största medlemsstaten, USA.
Vissa skulle till och med kunna hävda att hela EU-projektet styrs av USA och dess vasaller. Tyskland och även Italien är ju fortfarande ockuperade länder sedan andra världskriget med amerikanska militärbaser som finns kvar än idag.
Bildandet av en EU-armé skulle inte bara väcka olustiga känslor i Europa, utan även utmana amerikanerna. Och utan gemensam armé så kan inte länderna hållas i styr, och vi ser redan att Storbritannien lämnat, eller länder som Ungern, Slovakien m.fl vilka inte följer de gemensamma direktiven.
Möjligheten att driva in federal skatt diskuteras också numera, kanske kommer även detta i elfte timmen, ty medborgarna ser EU-politikernas höga löner och slöseriet som pågår; viljan att betala ännu mer är låg. EU har alltid varit ett elitprojekt, skapat uppifrån, pådrivet i lönndom, beslut bakom lyckta dörrar, med en ytterst tunn demokratisk fernissa. Det saknas verklig folklig förankring, förutom enkla fraser som att man slipper växla pengar om man har en gemensam valuta, och att det är enklare att flytta mellan länderna, nåja, det var ju inte särskilt svårt innan heller. Den fria rörligheten har ju dessutom slagit tillbaka i form av massmigration från icke-europeiska länder. Huruvida migranter släpps in i vissa länder men inte i andra verkar dessutom ta en stor del av EU-politrukernas energi. Liksom onödiga regleringar, snusförbud, fastsatta korkar på PET-flaskor, samt andrahandssortering av krokiga gurkor osv.
Kanske var det inte detta vi förväntade oss av ett Europeiskt samarbete? Skulle vi inte alla bli rikare genom ökad handel och gemensam utveckling, forskning och framåtanda? Europa var länge världens kreativa centrum. Det som slår mig idag är hur ofantligt tråkigt EU har blivit. Inte bara politikerna, deras ordrika men innehållslösa tal, utan även visioner och idéer, eller avsaknaden av dem.
