Den sovjetiske ubåtskaptenen Vasily Arkhipov avblåste ett kärnvapenanfall mot USA 1962. Det var under Kubakrisen som en trängd rysk ubåtskonvoj övervägde att avfyra en kärnvapenbestyckad torped mot amerikanska mål. Arkhipov motsatte sig hårdnackat förslaget, och många menar att han på detta vis förhindrade ett tredje världskrig.
Kubakrisen handlade om att Sovjetunionen övervägde att placera kärnvapen på Kuba, blott några kilometer från den amerikanska kusten. USA skulle inte haft en chans att förhindra ett angrepp från så nära håll. Krisen slutade med att de sovjetiska missilerna togs bort från Kuba, och i gengäld avlägsnade Nato missiler från Turkiet och Italien.
Nu har vi en liknande kris i Europa. Jag vet att de flesta tagit Ukrainas sida i konflikten, Facebook är översvämmat av solidariska Ukrainska flaggor. Men vad som egentligen sker under ytan är att Nato vill inkludera Ukraina, vilket innebär att kärnvapen kan placeras precis invid den ryska gränsen. En återupprepning av Kubakrisen fast på Europeisk mark. Ryssland kan förstås inte avvärja en attack från så nära håll, och de kände sig tvingade att ta itu med den trilskande grannen.
Nu är ju alla krig dåliga, soldater och civilister dör, egendom och kulturarv fördärvas. Det finns egentligen ingen ursäkt. Man skulle kunna ha löst problemet via avtal, men parterna verkade ovilliga till detta. De egentliga bovarna i dramat ser vi kanske inte ännu, men Putin menar att han väntat länge, och sträckt ut handen. Jag har ännu inte hört någon förklaring från Nato, men det lär säkert komma något. Vi kan lämna skuldfrågan därhän till morgondagens historieskrivare.
Just nu har vi krig i Europa. Och själva orsaken till kriget är förstås lite svårare än vad de traditionella medierna vill göra gällande.
Vad innebär då allt detta? Vissa menar att den amerikanska hegemonin är bruten. USA har en väldigt svag ledare, Joe Biden kommer inte att sätta in trupper eller på något sätt hjälpa Ukraina, förutom med sanktioner. Och sanktioner har ju inte hjälpt tidigare, istället har ryssarna passat på att bygga upp en egen ekonomi, skild från väst. De har snarare blivit starkare. Dessutom är Europa beroende av rysk gas och andra råvaror, och vi vill i förlängningen ha en normal relation med vår granne i öst. Frågan är vad de här sanktionerna kommer att betyda i realiteten?
Om västvärlden inte hjälper Ukraina militärt, då vinner sannolikt ryssarna den här konflikten. Och den amerikanska hegemonin är bruten. Om Ryssland lyckas inkludera Vitryssland och Ukraina i sin maktsfär, så går de från ett imperium bestående av 145 milj invånare till nästan 200 milj. Och det blir förstås svårt att bojkotta och exkludera ett sådant välde, som sakta kommer att växa till sig ytterligare.
Därutöver står ryssarna på de konservativas sida i det s.k kulturkriget, vilket tilltalar många även i väst. Och deras samhällsskick i form av en öppen oligarki tilltalar också, ju fler som börjar inse att vi även i väst har en oligarki, fast den är dold. Vi sitter mest och gissar vilka som innehar den verkliga makten, för inte är det kasperdockorna Biden, Trudeau och Macron? Utan rika oligarker bakom dem, precis som i Ryssland.
Detta svider förstås. Vi avskyr tanken på att det är så här. Vi vill ju så gärna ha demokrati, fred och frihet. Men vi inser förstås att även de folkvalda kan köpas; idag får politikerna sina pengar efter slutfört arbete, ofta via diskreta donatorer eller föreläsningar som inbringar enorma summor. Undrar just varifrån dessa pengar kommer?
De förmögna innehar den verkliga makten, så har det alltid varit oavsett om vi haft aristokrati, oligarki eller demokrati. Det är mest teaterns scen som ändrats, skådespelarna är detsamma. Och just nu är det en pjäs om krig i österled som har premiär.
