Ibland kan det vara värt att nämna det onämnbara. Att EU skulle splittras tillhör den kategorin av ämnen. När man för saken på tal brukar folk le och skaka lite överseende på huvudet. Nej, något sådant kan inte hända. Fast med tanke på valutasamarbetets lösa grund, och att även Storbritannien verkar sälla sig till PIIGGS-gruppen, så bör man se en uppdelning av unionen som ett möjligt alternativ. Tyskland kan inte ensamt bära euron, och utan gemensam valuta och ekonomisk-politiska riktlinjer blir samarbetet ganska urvattnat.
Vad händer om EU går under? Ja, det vore inte första gången i historien som ett imperium faller. Rom, Bysans, Osmanska riket, Österrike-Ungern, och det Brittiska samväldet har mött samma öde. Och även den Europeiska unionen kommer någon gång att knaka i fogarna.
Till en början kommer vi inte att märka någon större skillnad, möjligen att de nygamla inhemska valutorna kommer att svaja en smula, men det är ju många européer vana vid. När lugnet sedan har lagt sig kommer förmodligen nya förbund att skapas.
Med Kina, Ryssland och Indien flåsande i nacken kommer vi att behöva allierade, inte minst för att möta de ekonomiska och industriella utmaningarna. Unioner och samarbeten på medborgarnas villkor, och inte politiska fabelväsen.
Kommer Storbritannien att väcka liv i det sömniga Commonwealth of Nations? Här ingår ju både Canada, Australien, Nya Zeeland, Indien, Pakistan och en handfull afrikanska stater. Kan samarbetet utökas? Finns det möjligheter till vissa gemensamma politiska riktlinjer, och kanske i förlängningen gemensamma valutor etc? Några av länderna ser på den brittiska kolonialtiden med oblida ögon, samtidigt som det engelska språket och den gemensamma kultursfären ändå lockar. Om samarbetet växer tror jag ändå mest på en lös konfederation, med någon slags tullunion, rörlighet av varor, tjänster, arbetskraft etc.
I Centraleuropa finns också möjligheter till samarbeten över gränserna. Här ser jag främst Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien och möjligen Kroatien och Slovenien. Här kan man fortfarande konkurrera med relativt låga löner, god kompetens och hög kvalitet. Om man lyckas införa platta skatter och förbättrat företagarklimat så kan den här unionen bli riktigt vass i framtiden.
Möjligen fortsätter Tyskland, Österrike, Nederländerna och möjligen Frankrike sitt samarbete i ett mini-EU. Italien, Spanien och Grekland samarbetar möjligen på egen hand, kanske sträcker man ut handen till vissa nordafrikanska stater om demokratiprocessen fortsätter framgångsrikt.
Och uppe på våra breddgrader vore det givetvis logiskt att väcka liv i det nordiska samarbetet och även bjuda in Estland vars ekonomiska politik rönt stora framgångar. Ju mer oljan sinar i Norge desto större kommer intresset att bli från deras sida. Möjligen kommer Danmark att snegla åt Tyskland och Nederländerna, danskarna bor ju på kontinenten och är inte lika utpräglat nordiska i vare sig livsstil eller politik.
Jag tror att EU:s öde kommer att avgöras under de nästkommande åren. Om länderna lyckas ta sig ur den ekonomiska knipan och härvan av lån och skulder, så kan överstatligheten fira nya triumfer. Mer makt kommer att överlämnas åt Bryssel och de lokala parlamenten blir marionetter. Vi kommer med all säkerhet att välja en europeisk president vars befogenheter liknar den amerikanska motsvarigheten. Gemensamt försvar införs givetvis, och en gemensam centralbank som styr ländernas ekonomiska politik. Byråkratin växer lavinartat medan politikerna försvinner allt längre bort från gräsrötterna.
Är det vad vi vill ha? Jag är tveksam. EU är byggt på mycket lös grund, man har i princip smugit in överstatligheten i den politiska agendan. De flesta svenskar tror att det handlar om ett ganska löst samarbete, vilket det inte är, och aldrig varit avsett att bli.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, EU, euro, euron, euro, PIIGS, PIIGGS, Europa
