Om ni inte har sett debatten mellan Rubin, Shapiro och Peterson, så bör ni göra det nu. Den är i allra högsta grad sevärd, ett intressant samtal mellan tre kloka personer. Pga av tidsbrist så kommer jag att hoppa rätt in på frågeställningens kärnpunkt, dvs tankarna om transcendens, religion eller Gud.
Själv kallar jag mig själv agnostiker, och är stundtals kritisk till religion. Jag är uppvuxen i en familj av icke-troende människor; religionen ansågs vara en förtryckare, prästerna utövade sitt ämbete på ett orättfärdigt sätt, allt handlar om en fasad, ett sätt att styra folk. Det är så jag formats.
Det är min utgångspunkt. Och jag antar att jag inte är ensam. Därutöver håller jag med trion om att det faktiskt finns värden som är oantastliga, eviga om man så vill säga, och detta kopplas ofta till en gudom eller högre medvetande-tillstånd. Psykologen Peterson utger sig för att vara en sökare, och han menar att vårt medvetande inte är helt utforskat, att det finns något mer. Själv har han inte någon religiös bakgrund, även om han ofta använder bibliska metaforer och arketyper i sina resonemang. Shapiro är ortodox jude, men argumenterar oftast från en konservativ/praktisk klassisk liberal synvinkel. Rubin framstår inte som särskilt religiös och han är klassiskt liberal, specifikt livsstilsliberal.
Nåväl, mycket av det som avhandlas hade kunnat placeras på hyllan under etiketten sunt förnuft. Men i dagens debattklimat så är det inte så enkelt, eftersom motståndarsidan utgörs av postmodernister, genuskrigare och kulturmarxister. Och de ställer allt på huvudet, som vi redan varit inne på tidigare i ett antal artiklar.
Krävs det transcendens eller ett högre väsen för att komma fram till slutsatsen att det existerar fasta eviga värden?
Jag är inte helt säker på det. Fenomenet kan förklaras på olika sätt. Människan är en samhällsbyggande varelse. Utan ett fungerande samhälle, familj, vänner, bekanta så kan vi inte existera. Visst kan vi vända allt ryggen under några år, och leva som eremiter. Men någon har fött dig, någon har vårdat dig, matat dig, utbildat dig, läkt dina sår när du skadat dig – vi kan inte existera ensamma. Människan är ett socialt djur.
Och vårt mål är att bygga samhällen, där vi kan leva tryggt, utöva våra intressen, arbeta, bilda familj och skaffa barn. Samhällsbygget är essentiellt, utan samhället så existerar inte människan.
För att bygga ett samhälle så måste vi följa några regler, den första regeln handlar om att inte skada sina medmänniskor. Om vi hela tiden skulle vara aggressiva mot våra artfränder vore ett samhälle omöjligt att bygga. Reglerna bannlyser även hot, stöld, vandalism, lögner, syskongifte etc. Ganska självklara saker. Ett antal universella lagar som bör respekteras, för att ett samhälle ska kunna byggas på ett optimalt sätt.
Om vi väljer att kalla det transcendens, guds vilja, sunt förnuft, instinkter etc – det kanske inte spelar någon roll. Men jag tror att de flesta tänkande individer inser att det finns fasta, praktiska värden, och de måste finnas, utan dem kan vi svårligen existera. Och de kan härledas på olika sätt.
I dagens anonymiserade ensamma värld, där individualismen har överdrivits in absurdum, så finns det många som inte känner någon tillhörighet med samhället. Samhället är inte du och jag, utan det är politiker, tjänstemän och byråkrater. Och reglerna är många och snåriga, och bidraget till den gemensamma kassan är antingen överdrivet högt eller överdrivet lågt, lite beroende på vart på samhällstrappan vi befinner oss.
Vi vet inte vad vi håller på med, eller vart vi är på väg. Vi har blivit ledda in i en falsk gemenskap. Och därför känner vi frustration, oro, stress och rotlöshet. Vi känner ingen tillhörighet med de som stiftar lagar och bestämmer ovanför våra huvuden. Det är ett förfelat samhälle, men det betyder inte att vi ska avskaffa samhället eller ”staten”. Nej, det betyder att vi måste sätta oss ner, fundera, och förmodligen göra om allt det vi gjort fel. Och det blir ett hårt arbete, men det finns inga perfekta system, och varje generation måste ta sig an underhållet och utvecklandet av samhällsbygget. Det finns inga genvägar, ingen rast eller ro. Och möjligen står vi inför begynnelsen av ett paradigmskifte.
