EU var redan från början, under Europeiska stål och kolgemenskapens dagar ämnat att bli ett överstatligt/federalistiskt projekt. Med institutioner som ”Höga myndigheten”, ”Gemensamma församlingen”, ”Särskilda ministerrådet” och ”Domstolen” fanns det knappast några tvivel om gemenskapens framtida utveckling.
Alla vi som gillade mellanläget med fri rörlighet av människor och kapital etc kan känna oss blåsta. Snart styrs det mesta från Bryssel, då EU-ländernas regeringar släpper allt mer makt åt unionen. Henrik Alexandersson skriver intressant om detta.
Varför är det så fel med överstatlighet och unionsbyggande? Är det inte så att under historiens gång har små landsdelar slagits ihop till län, som senare gått ihop i länder eller imperier. Kanske är det en naturlig utveckling? Varför inte en regering och ett parlament som styr hela jorden? Vore inte det det ultimata?
Nej. Det flesta av oss inser att demokratin fungerar bäst på nära håll. När medborgarna kan identifiera sig med de politiska kandidaterna eller till och med känner dem. Ju längre avstånd till makten desto större blir misstron, missnöjet och framförallt ointresset för politiken. Det syns tydligt med maktcentret i Bryssel. Fråga mannen på gatan om de hetaste politiska frågorna i Bryssel den här veckan, eller den här månaden, året. Och han har ingen aning.
Vi bryr oss inte om saker som händer bortom vår horisont. Därför måste demokratierna vara ganska små, för att engagemanget och intresset inte ska tyna bort. Den dagen ingen bryr sig om politiken kan en ny Hitler ta makten, och det vore ju trist om han serverades hela EU, eller hela världen på ett fat. Då är det för sent att ångra att vi inte intresserade oss för EU-parlamentets mödor.
Och jag inser att det här är ett problem, för många människor drömmer om EN värld, EN gemenskap, precis som John Lennon sjunger i den berömda sången. Man är övertygad om att världen kommer att leva i fred bara för att vi skapar en gemensam stat och ett gemensamt maktcentra. Det pratas om kosmopolitism, enighet och försoning.
Ingenting av detta kräver gemensamma politiker på andra sidan jordklotet, som stiftar lagar på ett språk vi kanske inte ens förstår. Och glöm inte att de vanligaste konflikterna nuförtiden är just inbördeskrig/inre oroligheter och inte fullskaliga krig mellan suveräna stater. Men någon har sålt in idén, och gjort det riktigt bra.
You may say that I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will live as one
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, EU, överstatlighet, demokrati
