En kaffekoppsfabrik tillverkar kaffekoppar och försöker sälja dem med största möjliga vinst. Därutöver finns det tankar om design, material, hållbarhet, samt hur man ska paketera dem utan att de går sönder osv. Vi har en styrelse och en ordförande som styr verksamheten, och de har ägarnas förtroende så länge verksamheten går med vinst och tillverkar den förväntade produkten.
Det är egentligen ett enkelt och genialt upplägg. Och ute på marknaden finns det andra kaffekoppsfabrikörer, och de tävlar om vilka som kan göra de bästa kopparna till det bästa priset. Några tillverkar dyra koppar av fint material, andra enklare och billigare, medan någon annan satsar på att göra dem så hållbara som möjligt osv.
Inom området kaffekoppar så kan vi vara säkra på att utbudet är brett och innovativt. Och det är den fria marknaden som står som garant för detta. Det finns ingen centralplanerare i hela världen som kan vara lika förutseende eller uppfinningsrik som företag i konkurrens. Vårt samhälle är uppbyggt på den här andan. Och det mesta vi konsumerar är en frukt av dylik innovation.
Om vi jämför statsmakten med ett företag. Här har vi också en slags styrelse (parlament) och en regering och statsminister (ordförande), samt ägarna (folket) som får säga sitt vart fjärde år. Och även här så behandlas mängder av olika frågeställningar, i syfte att föra verksamheten framåt.
Men de tillverkar inte kaffekoppar …
Nej, just det. Vad gör de egentligen? Vad är syftet? Vad är syftet med denna enorma organisation?
Att skapa lagar och regler? Att se till att samhället är tryggt? Att dra in skatt? Erbjuda, vård, trygghetsförsäkringar osv?
Jag skulle vilja påstå att samhället som det ser ut idag inte har något slags övergripande mål. Den förda politiken kan ändra målet, och även själva utförandet. Om vi ska jämföra med ett företag så kan staten gå från kaffekoppstillverkning ena året till bryggeriverksamhet nästa. Det är politiken som styr vad som ska hända, och inte bara hur det ska hända.
Staten har en väldigt flytande verksamhetsbeskrivning, och den har också möjlighet att ändra den rådande riktningen med normal lagstiftning men även via undantagslagar.
Ju mer suddig staten är i konturerna desto farligare är den. Om vi tänker tillbaka på de stora folkmorden i början av 1900-talet så var det stater som var ansvariga, och även idag är det ofta stater som är ansvariga för storskaligt mördande, utrensningar, stölder av mark, egendom osv. När stater gör sig skyldigt till dylikt kallas det för krig, ockupation, expropriering osv – istället för dess rätta namn.
Vad vi ofta saknar är en ordentlig verksamhetsbeskrivning. Inom politiken kallas det för en grundlag eller konstitution. Ofta handlar det om vad staten inte får göra. Problemet är ju att politikerna på olika sätt kan ändra i grundlagen, skapa tillägg eller undantag. Deras roll som demokratiskt valda ombud för folket ger dem möjligheten att ändra i verksamhetsplanen. Nå, för all del, det kan ju vara så att folket vill ändra på även detta. Men det är sällan jag ser en valdebatt som handlar om grundlagsändringar. Sånt sker mer i skymundan.
Så vi har massor av människor som jobbar åt staten, massor av människor som är beroende av staten, och enormt mycket skattepengar som används i verksamheten – men vi vet inte riktigt vad allt detta egentligen går ut på? Och även om vi ibland tycker oss veta, så kan det ändras, och ändras igen.
