Sverige utvecklades till ett av världens rikaste länder från 1850 till 1950. En industrination föddes, där tågen gick i tid och det ansågs skamligt att komma försent till möten, eller inte noggrant fullfölja sina plikter. Så är det inte längre. Många noterar att vi lever i ett samhälle i stadigt förfall.
Vad ligger egentligen bakom nedgången?
För att komma till botten med saken så bör vi betrakta några av samhällets mest kritiska verksamheter, och undersöka den bakomliggande kulturen. Låt oss ta en atomubåt som exempel. Vi har en besättnings som är handplockad, och dessutom så finner de förmodligen sitt yrke meningsfullt, de värnar sin nation, sina nära och kära. Inom militären finns också en kåranda, en speciell kultur som motiverar rekryter och anställda.
Atomubåtar har färdats i världshaven sedan 1940-talet, de behöver sällan gå upp till ytan, och drivkällan är närmast outtömlig. Antalet olyckor med reaktorerna är få eller närmast obefintliga. Besättningen är som sagt noga utvald, med god utbildning, de har goda ersättningar, målmedvetna och drivs av en kultur där pliktkänslan är viktig.
Om vi skiftar fokus, och istället tittar på andra verksamheter, till exempel tågtrafik i Sverige. Verksamheten var länge pedantisk till sin karaktär, man var noga med tidtabeller och tekniskt underhåll av både tåg och banor. Verksamheten hade närmast en militär prägel, konduktörerna bar uniform och pliktkänsla genomsyrade yrkeskåren.
Den klassiska liberalismen, som influerade 1800-talets samhällen, räknade dessutom den statliga infrastrukturen till det militära, då den kunde nyttjas av trupperna i händelse av krig. Kopplingen mellan järnvägarna och försvaret är inte alls taget ur luften. Preussarna upptäckte att exakta och noggranna trupptransporter inte bara var nödvändiga i de moderna krigen, de kunde utan tvekan vara avgörande.
Grovt förenklat, det var en liknande pliktkänsla/kultur som bidrog till att tågen kom i tid förr om åren, som låter våra moderna atomubåtarna färdas i världshaven. Både 1800-talets järnvägspersonal liksom dagens atomubåtspersonal undvek slarv, och gjorde sitt absolut bästa.
Det finns emellertid en liten skillnad, en avvikande faktor mellan de bägge verksamheterna. Personalen på en atomubåt eller ett kärnkraftverk är relativt fåtalig, den är noga utvald och välavlönad. Medan det krävs en större personalstyrka för att hålla ett statligt järnvägsnät flytande. Och de anställda är inte lika kvalificerade och högutbildade, här behövs både grovarbetare, kontrollanter, tjänstemän samt ingenjörer. Och det är här det brister, det är här förfallet börjar. Ju större verksamheten är, desto svårare blir det att motivera den.
Hur uppmuntrar du medel- eller lågavlönade tjänstemän och grovarbetare att göra sitt yttersta? Finns det inga möjligheter till goda ersättningar eller en noggrann urvalsprocess så återstår kulturen, eller kårandan. Känslan av att ens arbete är viktigt, att det man gör är av yttersta vikt för samhället osv.
För en avancerad industrination är pliktkulturen extremt viktig, i alla samhällsklasser och nivåer; att även den lägst utbildade och lägst avlönade gör sitt yttersta. Vi har tappat det bärande elementet i vår kultur, från att ha varit en civilisation som gör saker, så är vi numera en folkspillra som diskuterar saker.
Förlorar man slutligen kulturen och kårandan, så har man ingenting kvar. Ett antal anställda som motiveras av skilda oberoende faktorer, där det dagliga repetitiva arbetet blir allt mer oviktigt. Har man otur så växer det fram en ny kultur där bortförklaringar, ansvarslöshet och respektlöshet fyller ut tomrummet. Breder fenomenet ut sig över flera skilda verksamheter så har man snart ett samhälle i stadigt förfall.
När sedan våra folkvalda blickar österut och ser asiaternas snabbtåg rusa fram i 300 km/h, och föreslår liknande lösningar i vårt land, då inser många att vi kanske inte längre kan? Förmodligen vore snabbtåg inte ens samhällsekonomiskt lönsamma i Sverige. Därutöver, om vi inte lyckas hålla en medioker tågverksamhet flytande, hur ska vi klara av tåg som färdas dubbelt så snabbt, samt bygga en tekniskt avancerad infrastruktur och tillhandahålla en kompetent personalstyrka som kan hålla projektet levande?
