Ofta klagar vi på att våra politiker är ”broilers”, att de gått från ungdomsförbund till riksdag utan någon erfarenhet från arbetslivet. Härigenom skapas en politisk aristokrati, där politiker har blivit till ett yrke, och inte ett tidsbestämt förtroendeuppdrag.
I fallet Sofia Arkelsten (m), som varit styrelseordförende i Sweco, anses däremot bakgrunden från näringslivet vara en belastning. Jag citerar ledarredaktören Peter Wolodarski i DN:
Vi förväntar oss att våra folkvalda ska hålla armlängds avstånd till särintressen, oavsett om de är ekonomiska eller organisatoriska.
Detta är en extremt världsfrånvänd kommentar, med tanke på hur Sverige styrts under modern tid. Notera att socialdemokratin och arbetarrörelsen är ett sammelsurum av olika särintressen, LO, ABF, KF, Folkets hus, Unga örnar, Folksam, PRO, Fonus, Riksbyggen, hyresgästföreningen, Spero, A-lotterierna, AiP-media etc. Arbetarrörelsen skulle inte funnits till om inte en sammanblandning av olika särintressen (ekonomiska eller organisatoriska) tillåtits.
Rätt eller fel? Folkvalda bör ta en paus från sitt arbete under det politiska uppdraget. Opolitiska tjänster i stat, landsting och kommun ska inte tillsättas på politisk grund. Medan politiker alltid ska tillsättas genom allmänna val. Längre än så kommer vi inte, en total uppdelning mellan politik och samhälle är inte möjligt och inte heller önskvärt.
Jag är ingen anhängare av socialdemokraternas starka band till LO, speciellt med tanke på att medlemmarna i facket allt högre grad sympatiserar med borgarna. Men det är inget vi kan lagstifta om, medlemmarna i facket får rösta med fötterna, dvs gå till ett annat förbund eller starta ett nytt.
Vi får aldrig glömma bort att riksdagsledamöter inte är neutrala statstjänstemän, de SKA ha åsikter. Det är därför vi röstar på dem, för att de i sin tur ska representera oss. Riksdagsledamöterna väljer själva vilka seminarier som intresserar dem, eller varifrån de hämtar information för att bygga sitt politiska mandat. Ytterst är det väljarna som ska döma dem, gillar vi deras åsikter så röstar vi på dem, annars inte.
Enligt Wolodarskis resonemang skulle det bli svårt för höga representanter från näringslivet eller organisationer att bli politiker. Men i en demokrati ska alla kunna väljas, såväl politikerbroilers, fackpampar, vd:ar, gruvarbetare eller städerskor.
Och vi UTGÅR ifrån att de tar med sig sina erfarenheter in i parlamentet, ty det ger kunskap och verklighetsförankring åt politiska beslut. Det är hela poängen med parlamentarism.
Wolodarski brottas med problemet kring mutor, han menar att det inte bara handlar om bruna kuvert, det kan vara annat också, exempelvis bjudresor och gåvor. Här uppstår det självklara problemet – är Mona Sahlin mutad av Sveriges metallarbetare för att hon vill förbättra deras villkor? Är Maud Olofsson mutad av Sveriges bönder? Eller är Jan Björklund mutad av landets lärare?
Politik handlar väldigt ofta om att representera specifika särintressen, arbetare, bönder, företagare etc. På så sätt är ju alla politiker ”mutade” redan från början, och vi förväntar oss att de ska gå våra ärenden.
Personligen tycker jag att det är helt i linje med en miljömedveten moderat röst att riksdagsledamoten Sofia Arkelsten bjuds på en tävling för miljöbilar i Frankrike, och att hon provkör en miljöbil. Det är också i linje med idén om folklig representation att hon har uppdrag för näringslivet. Under själva mandatperioden, bör hon emellertid ta en paus från operativa uppdrag.
Däremot, om Arkelsten mot betalning ser till att ett specifikt företag får ett statligt kontrakt, utan vederbörligt uppköpsförfarande, då kan vi börja tala om mutor. Däri ligger skillnaden. Måhända är korruption ett så förträngt fenomen att vi betraktar blotta misstanken som ett brott?
Det duger inte som Wolodarski gör, att rada upp en samling fakta eller påståenden, och inflika ”å ena sidan å, andra sidan”, därefter göra ett påstående, i det här fallet att Arkelsten är en mutkolv. Det är ingen analys, utan blott en upprapning av veckans politiska diskussion, ovärdigt en tidning som DN.
Politiken som den ser ut idag kan inte existera utan att representera särintressen, privata eller organisatoriska. Alla vill påverka de folkvalda, och de folkvala lyder sin politiska instinkt, och får sin dom i nästkommande val. Så funkar det, och så har det alltid funkat. Möjligen är systemet lite ringrostigt i Sverige eftersom vi har ett klent personvalssystem, men det är en annan historia.
Om vi ska koka ner alltihopa, så hade ingen reagerat om Arkelsten bevistat ett tredagars seminarium i Frankrike ordnat och bekostat av Röda korset. Ingen hade heller reagerat om hon under några dagar provkört en miljöbil av typen Toyota Prius.
Wolodarski och många andra debattörer nedsänker sig till medioker symboljournalism, där företag och organisationer värderas olika. Det var oljebolaget Shell som ordnade miljöbilstävlingen i Frankrike, och det var BMW som lånade ut en miljöbil till Arkelsten. Och alla vet ju att globala oljebolag är onda, och att vräkiga tyska bilar hör överklassen till.
Om vi ska bygga en modern ekologisk hållbar värld så måste någon foga ihop byggstenarna. Politiker och ämbetsmän kan inte bygga bilar eller framställa miljövänliga bränslen. Nej, men det kan däremot företag som Shell och BMW, oavsett vad vi tycker om deras varumärken och vilka associationer vi gör.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhäle, politik, Arkelsten, Sofia Arkelsten, muta, mutor, bjudresor, moderaterna
