Sent omsider verkar det som om LO är beredda att diskutera LAS, och sist-in-först-ut-regeln. Det hela handlar varsel under kristider; de som varit anställda länge stannar kvar, och de senast anställda får gå.
Många tycker att det här är en rimlig regel, det skapar trygghet för de som arbetat länge och väl, och det uppfattas som rättvist att det gamla gardet får stanna medan de nya får sluta.
Om det hade gällt en frivillig sammanslutning, eller en klubb av något slag, utan krav på produktion eller ekonomisk avkastning – så skulle regeln möjligen kunna uppfattas som rättvis.
Men det handlar om ditt företag i kris – att någon lägger sig i vem du ska varsla, och vilka som ska få stanna kvar.
Någon annan bestämmer hur du ska sköta din firma. Du anses helt enkelt inte vara kompetent att själv göra urvalet.
Det kan mycket väl vara så att du just anställt två nya duktiga ingenjörer, och har flera andra anställda som mest går på tomgång, och väntar på att hitta ett nytt jobb. Om företaget går dåligt måste du varsla de nya förmågorna – oavsett hur viktiga de är för ditt företags produktivitet och långsiktiga framgång.
Facket lägger sig nämligen inte i dina skulder och problem, de får du ta hand om själv. Däremot har de parkerat en osynlig mullvad på personalavdelningen. Till syvene och sist handlar det om en socialistisk modell där fack och politiker vill kontrollera näringslivet allt mer.
De bryr sig inte så värst mycket om löntagarna heller, sist-in-först-ut-regeln slår ju naturligtvis hårdast mot nyanställda och ungdomar, de grupper som facket verkligen borde värna, övertyga och erbjuda sina tjänster.
Kanske är det inte en överraskning att fackföreningarna i landet står inför en enorm åderlåtning, medlemmarna lämnar och nya strömmar inte till. Frågan är hur ska ett fackförbund verka utan medlemmar? Styrkan ligger ju i att löntagarna organiserar sig och bildar en motpart till företagens organisationer; här löser man konflikter och bygger gemensamt en god tillvaro både för arbetare och arbetsgivare.
Ibland tror jag att socialister och arbetarkämpar har glömt att löntagarna och arbetsgivarna lever i symbios. Därför måste vi tillämpa regler som ger största möjliga trygghet och frihet åt BÄGGE parter.
Länge har man ensidigt byggt löntagarnas rättigheter, medan man blott betraktar arbetsgivarna som ymnighetshorn, varifrån allsköns godsaker och skattepengar strömmar i all oändlighet.
Tyvärr fungerar detta inte i verkligheten. Arbetstillfällena och även entreprenörerna flyttar till andra länder, som erbjuder bättre villkor. Sedan 1950 har knappt några nya arbetstillfällen skapats i Sverige inom den privata sektorn, trots att befolkningen ökat med över 2,3 miljoner!
Och kvar sitter vi med igenbommade industrier och en landsort i kris. Sist in först ut.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, LO, LAS, näringsliv, företagande, företag, entreprenör
