Många undrar varför dagens arbetare drar åt höger, och överger socialismen och kommunismen. Istället vurmar de för nationalism, regionalism, protektionism och gräsrotskapitalism.
Den röda ideologin verkar i allt större utsträckning tilltala storstädernas myndighetsanställda, kulturarbetare, lärare etc. Det är småborgarna som är röda, och inte arbetarna. Visst är det märkligt, men socialismen grävde sin egen grav redan för 50 år sedan, kvar är blott spöken och rasande andar.
Låt oss göra en snabb tillbakablick. Det var den klassiska liberalismen i slutet på 1700-talet som öppnade kapitalismens kranar. Det skapades en fantastisk jordmån för bildning, entreprenörskap och handel. Den industriella revolutionen startade i Storbritannien och spred sig över hela Europa, och därefter resten av världen.
Drängar, pigor och fattiga jordbrukare flyttade till städerna i hopp om en bättre framtid, och de anställdes vid de otaliga industrierna som växte som svampar ur jorden. Den första vågens industrialism var stundtals brutal. Arbetarna föstes ihop i trånga bostadsområden, och deras liv blev möjligen bättre ekonomiskt sätt, men levnadsstandarden lämnade en del övrigt att önska. Därutöver förmörkades himlen av brunkolsrök medan sjöar och vattendrag fick ta emot avfall och restprodukter från de otaliga fabrikerna.
Men utvecklingen stannade lyckligtvis inte där. Arbetarna lämnade långsamt misären bakom sig, industrierna erbjöd vettigare arbetsuppgifter, bostäderna uppgraderades, och utsläppen började saneras och filtreras. Marx skrev sitt kommunistiska manifest under den första industriella fasen (1848), en fas som inte permanentades utan sakta utvecklades till något bättre.
Vänstern fokuserade till en början på klasskamp och revolution, men viljan till uppror avtog i takt med att arbetarnas standard ökade. Detta bidrog till att rörelsen splittrades, det bildades en falang som ville verka inom ramarna för den liberala demokratin. Socialdemokratin föddes i början på 1900-talet, och kom att bli den vänsterideologi som bäst förvaltade arbetarnas intressen. Där fanns ett inslag av både konservatism, strävan efter stabilitet, och även en illa dold etnonationalism.
Åren gick, de bägge världskrigen passerade, och arbetarklassen gick vidare och blev medelklass. De röda fanorna lämnades över till ungdomar, intellektuella och särlingar. Snart handlade kampen inte längre om arbetarrättigheter, utan om världsfred, ungdomsrevolt, sexuell frigörelse, feminism, musik, livsstil etc etc. Så har det sett ut i över 50 år. Arbetarna har långsamt lämnat det socialistiska projektet, ty den nya vänstern hade inget att erbjuda dem.
Många löntagare insåg att de satt i samma båt som fabrikörerna. Gick fabriken dåligt, så gick det också dåligt för de anställda. Och om fabrikören behandlade sina anställda illa, så underminerade han i förlängningen sin egen verksamhet. Arbetare och entreprenörer befann sig i en slags symbios, och inte i ett motsatsförhållande. Klasskampen visade sig ofta vara både bedräglig och falsk. Och symbiosen mellan arbetare och kapitalister skapade under 1900-talet enorma rikedomar för alla parter. Vi har aldrig tidigare i historien sett en sådan välståndsökning hos vanliga arbetare, och även i samhället som helhet.
Så, givetvis är de verkliga arbetarna ofta konservativa. De kan svårligen vara något annat. De förstår symbiosen, och de agerar därefter. Offentliganställda byråkrater, kulturarbetare och bidragstagare betraktas däremot ofta som parasiter. Möjligen lite grovt uttryckt men begripligt, ty arbetarna är den fårskock som alla vill klippa ullen på, och förr eller senare så får de nog. Dessutom förringas och hånas arbetarna ofta av noblessen och deras klienter. Inte nog med att de skinnas på sina surt förvärvade skattepengar, så kallas de lantisar, bönder, white trash, deplorables osv. Och där har vi dagens postmoderna klasskamp, som står mellan traditionella arbetare och storstädernas skatteförsörjda libertiner. En ohållbar situation för alla inblandade parter.
