Gäst hos verkligheten. Idag var jag hemma och passade min lilla dotter, eftersom min fru låg nerbäddad i sängen med influensa. Jag gick omkring på stan med barnvagnen, bland småbarnsföräldrar, pensionärer, arbetslösa och gatualkisar. Människor som i dagsläget inte är speciellt produktiva, åtminstone vad gäller att driva in skattepengar; de lever på den gemensamma kassan.
Jag var en av dem, idag var jag också en icke produktiv person.
Först hade jag en slags skamkänsla, men när dagen var slut, kände jag att jag gjort mitt bästa dagsverke på länge.
Trist att man ska känna sig som en tjuv bara för att man är hemma en dag. Näringslivets liberala karriärister vill inte ha hjälp av staten, vi känner oss obehagliga till mods när omständigheterna kräver några dagars frånvaro från jobbet. Vi är ju aldrig sjuka, ständigt starka och på hugget, med massor av bollar i luften.
Det finns en fara i att svartmåla arbetslösa, sjuka och gamla. Vi trillar alltid dit själva; alla behöver hjälp någon gång.
Att moder Svea haltar beror inte på de sociala skyddsnäten. Problemet är att våra företag inte kan nyanställa, att näringslivet står och stampar. En arbetsgivare måste tänka sig för många gånger innan hon anställer, det är en dyr investering. Förutom lönekostnaden finns åtskilliga avgifter och paragrafer som är tänkta att skydda den anställde, men som i dagsläget snarare stjälper än hjälper.
Idag är ca 360, 000 personer arbetslösa i landet. Om 300,000 istället arbetade, betalade skatt, avgifter och moms – då skulle vi få in ca 75 miljarder kr per år i skatteintäkter och besparingar. Jämför med sjukvården som kostar under 40 miljarder per år.
Så vad är receptet för en sunt samhälle, höja skatten eller hjälpa näringslivet?
Siffrorna i artikeln är justerade efter tips av nationalekonom D Nordling.
