Om vi tänker oss en stigande graf, med totalitära stater till höger och anarki till vänster, så har vi skapat en enkel måttstock över statsmaktens befogenheter.
I totalitära stater som Sovjetunionen och Nazityskland är medborgaren förtryckt och svag. I anarkier som t.ex ”vilda västern” tvingas medborgaren att beväpna sig, då statsmakten är svag måste medborgaren bli stark för att försvara sig själv, sin familj och sin egendom.
Notera att det givetvis finns starka individer även i totalitära stater, och svaga individer i en anarki. Modellen är förenklad i syfte att skapa en lättfattlig bild över ett komplicerat politiskt landskap.
Ett land som Sverige skulle förmodligen hamna någonstans mitten/höger i skalan, medan Ryssland och Kina skulle gå mer till höger, och länder som Holland och Canada skulle gå mer till vänster. Jag argumenterar för att USA (som många betraktar som frihetens bastion) också går till höger. Dels pga en allt mer repressiv politik (USA Patriot Act, Guantanamo Bay, Irakkriget etc), dels för att marknaden blir allt mer reglerad och styrd (Community Reinvestment Act, Sarbanes Oxley Act m.fl).
Många liberaler argumenterar för en svagare eller mindre statsapparat, ty detta anses gynna medborgaren. Vi pratar om lägre skatter, mindre byråkrati, avreglering, mindre registrering, kontroll etc. De flesta liberaler är å andra sidan eniga om att rättsväsendet INTE ska förminskas, eftersom detta är statens grunduppgift – att stifta lagar och se till att de efterlevs, resten är påbyggnad.
Sverige befinner sig i en speciell situation, eftersom vi har en förhållandevis stark statsmakt, men ändå upplever många medborgare att de är fria och att staten är god.
Anledningen till att jag betraktar den svenska staten som starkare än snittet är bl a det osedvanligt höga skattetrycket. Visst finns det en tilltalande omfördelande effekt över tid, men vi kan inte vara säkra på att få något tillbaka vid ett givet ögonblick, eller alls. Därför kan skattetrycket (som ligger strax under 50%) uppfattas som konfiskatoriskt och hämmande för medborgarens personliga utveckling. Den svenska statsmakten utövar på detta sätt en stark ekonomisk kontroll över individen.
Det svenska systemet med personnummer är ett annat riskmoment. Myndigheter, vården, rättsapparaten och socialförsäkringar använder samma nummer. Om samkörning tilläts skulle statsmakten få reda på i princip allt om en enskild medborgare. Detta i kombination med ökad övervakning (FRA-, ACTA, och Ipred-lagen) skapar allt fler möjligheter för staten att kränka oss medborgare.
Är det möjligt med en stark men ändå god stat?
Om statsmakten hela tiden skaffar sig fler integritetskränkande verktyg och metoder – men även fortsättningsvis agerar gott – behöver medborgaren oroa sig?
Ja, medborgaren bör oroa sig, det är min åsikt.
Vi kan inte vara säkra på att politikerna även i framtiden kommer att agera gott. Våra folkvalda är utbytbara, de kan göra misstag, och de är dessutom utsatta för påtryckningar, lobbyism, även korruption.
Om goda politiker skapar en stark stat, med goda intentioner och därefter frivilligt eller ofrivilligt lämnar över till sämre politiker, då har vi väldigt snabbt hamnat i ett utsatt läge. Alla kontroll-, och övervakningsmekanismer som används för goda syften kan över en natt användas till att förtrycka medborgarna. Vi pratar om om världens snabbaste resa från frihet till diktatur.
Därför argumenterar jag för en mindre och svagare statsmakt. Utan att staten för den skull blir slapphänt, eller oförmögen att verkställa lagar. I grund och botten är staten en lagstiftande och rättsskipande instans, detta är kärnan, även om allt annat skalas bort.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, demokrati, stat, staten