EU-parlamentet är egentligen en ganska rättsvidrig anordning, som tar ifrån makten från våra lokala parlament. Stora delar av alla lagar och förordningar kommer numera från Bryssel, och vår egen demokrati får stryka på foten, i förmån för den europeiska folkdemokratin, där partierna och de politiska agendorna inte nödvändigtvis liknar våra egna.
Men vi får ju vara med och rösta? Vi har ju svenska politiker i EU-parlamentet. Vad är det för fel med det?
Visst är det så, Sverige har 20 platser i parlamentet. Tyskland har 96, Frankrike 74, Storbritannien 73, Polen 51, och Rumänien 32 – för att nämna några exempel. EU-parlamentet har totalt 751 platser.
Det svenska medborgarna har alltså 2,7% av rösterna i den Europeiska unionen.
Om vi skulle göra en proportionerlig jämförelse utifrån vår egen riksdag så räcker det ju inte ens för att komma över 4%-spärren. Vi är ett väldigt litet parti. Vi finns knappt.
Men genom att alliera oss med andra liknade partier/länder så blir vi större. Problemet är att våra politiska idéer redan har debatterats och kompromissats i vårt eget land. Och de kommer att behöva anpassas ytterligare till de andra länderna/partierna. Och till slut blir det förmodligen bara en vante, eller tummetott – av den tjocka tröjan vi planerade att sticka.
Dessutom upplever medborgarna att avståndet till makten är stort. De saknar insyn, makt och tappar ofta intresset. Det är ingen hemlighet att demokrati fungerar bäst i liten skala.
Varför ger sig då våra politiker in i den här leken, som vi varken kan vinna eller ens påverka?
Vi har svaret rakt framför våra näsor. Se vår utrikesminister som länge satt i EU-kommissionen. Hon kommer hem som mångmiljonär, hon blir dessutom tilldelad en fin lägenhet i centrala Stockholm, och hon fortsätter att lyfta en hög lön från sitt nuvarande ämbete.
Personliga privilegier smäller högre än att jobba för landets bästa. De politiker som vi skickar till Bryssel blir duperade av maktens sköna dofter. De glömmer snart vem de arbetar för, och vad de egentligen ska åstadkomma. Pengar, förtur, resor, fester, sprit och umgänge med eliten – det är det som räknas.
Upplös EU-parlamentet. Låt Riksdagen stifta Sveriges lagar. Upplös kommissionen likväl, och låt ministerrådet stå för EU-förhandlingarna. Om något uppkommer som kräver lagändringar, låt alla lokala parlament rösta om saken. Vid stora förändringar, utlys folkomröstning.
På det här sättet skulle EU inte kunna utvecklas till en förstoppad superstat. Utan vi skulle nöja oss med fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och medborgare inom unionen.
Jag är absolut för Europa och en Europeisk konfederation. Även om många av oss i grunden är positiva till ett europeiskt samarbete, så måste vi tillåta oss att kritisera hur verksamheten sköts och förvaltas. Och vi bör allvarligt fundera på hur gemenskapen ska utvecklas i framtiden, för allas vårt bästa.
