Vi har två världsbilder i kamp med varandra. Den ena världsbilden framhåller öppna gränser, frihandel och mångkultur. Länderna smälter sakta ihop och vi får fred och frihet. Folk och kulturer är olika, med likvärdiga på något slags högre filosofiskt plan. Man tror på människans lika värde, mänskliga misslyckanden kan ofta spåras tillbaka till dåliga levnadsförhållanden, förtryck, strukturell diskriminering etc. Man kan tänka sig att kompensera för dessa misslyckanden, genom att ge förtur till vissa grupper.
Sen har vi en världsbild som menar att folk är olika, och att det finns bra och dåliga kulturer. Mänskliga misslyckanden kan inte enbart spåras till levnadsförhållanden. Framgång beror till stor del på personliga förmågor och inhämtad kunskap. Det finns stora värden i regionalism och lokala kulturer, och de bör värnas. Handel och idéutbyten bör uppmuntras, men inte på bekostnad av den lokala kulturen. Det är inte självklart att idka (fri)handel med länder som inte håller sig till spelreglerna. Och gränserna ska finnas kvar, ett land utan gränser är inget land.
De flesta håller sig någonstans mellan dessa världsbilder. Man ser vissa fördelar med mångkultur, samtidigt som man älskar sin hembygd och vill värna den. Det jag målar upp är två motpoler. Och dagens debatt, i medier, sociala medier, bloggar etc är starkt polariserande. De bägge sidorna blir alltmer fientligt inställda till varandra, och vi hittar inga gemensamma närmare.
Regionalisterna anklagas ofta för att vara inskränkta, främlingsfientliga isolationister, medan frihandelsvännerna kallas för globalister, och anklagas för elitism, normupplösning och överdriven social experimentlusta.
Det är när man vill stöpa hela världen i en form som folk börjar protestera. Globalisterna vill inte bli påtvingade regionalism, lantliga seder de inte känner sig hemma med, en kultur som känns gammal och irrelevant. Medan regionalisterna inte vill påtvingas globalism. De ratar överstatlighet, att någon annan bestämmer över deras huvuden, att lokala seder, bruk och demografi ständigt manipuleras på olika sätt.
Och givetvis ska ingen tvinga någon annan, det är utgångsläget för mänsklig samvaro och civilisationsbygge, åtminstone i idealfallet.
Folk röstar med fötterna, trivs de inte i en region så finns det förmodligen ett annat län i närheten som passar bättre. Värre blir det när alla regioner sakta likriktas, stöps om till en likartad form. Då försvinner dynamiken, pluralismen och alla de små skillnaderna som utgör vår mångfald.
Flertalet globalister är egentligen kosmopoliter. De gillar urbana miljöer med en mångfald av olika kulturer. De gillar att resa, besöka nya platser, nya smaker och dofter och träffa nya människor.
Kosmopoliten vill inte heller likrikta allt, då försvinner ju deras världsbild av internationalism, flerspråkighet och möjligheten att röra sig i olika miljöer. Kosmopolitism kräver att det finns en mångfald av kulturer. Därför är kosmopolitism inte nödvändigtvis globalism
Hamnstäder, huvudstäder och gränsstäder är naturliga kosmopolitiska knutpunkter, de har blivit mångkulturella pga av handel och kulturellt utbyte. Och det är inget nytt, om vi betraktar sekelskiftets Wien så var det en smältdegel av människor och idéer, likaså medeltidens Konstantinopel, och antikens Rom och Alexandria. Begreppet kosmopolit anses ha präglats av antikens greker, som koloniserade stora delar av Medelhavet och bedrev storskalig handel i området.
Om vi färdades några mil utanför Rom, Alexandria eller Konstantinopel så levde folk sina liv som de gjort i tusentals år. Regioner och landsändar präglades av de lokala kulturerna, en mosaik av olika områden seder och bruk, begränsade till sina respektive områden, men sida vid sida.
Kosmopolitism och regionalism kan samsas, sida vid sida, och har gjort så i tusentals år. Kosmopolitism är egentligen bara en lokal delform av alla de kulturer som samsas över en större region. Gillar du det inte, åk därifrån.
1800-talets nationalism slog sönder många av de lokala sedvänjorna och språken. När Italien enades försvann dussintals små länder, kulturer och lokala språk, och alla skulle prata florentinska, som blev det vi idag kallar italienska. Liknande saker hände när Tyskland enades. Den här trenden påverkade hela Europa, våra länder standardiserades och likriktades.
Nationalismen skapade en slags konstruerad monokultur baserad på utvalda delar av de lokala kulturerna. Sedvänjor som dåtidens makthavare gillade sparades och konserverades. De nya och enade nationalstaterna blev större och mäktigare, på bekostnad av småfolkets seder, bruk, dialekter och språk, som sakta tunnades ut.
Många ser globalismen som en ny nationalism, vars syfte är att ena och likrikta hela jorden. Och detta vore ett hårt slag både mot kosmopoliter och regionalister. Om hela jorden blir likriktad, så kommer ingen av dem att längre existera.
Frågan är om globalisternas projekt ens är möjligt? Huruvida det är rimligt eller ej behöver inte vara relevant. Även nationalismen var på sätt och vis omöjlig, många av småfolken har till de sociala ingenjörernas förtret behållit sina lokala sedvänjor, eller åtminstone delar av dem. Men globalismens idéer kan mycket väl prövas och implementeras oavsett om de är möjliga eller ej.
Avslutningsvis så tror jag att de flesta reagerar mot likriktning och påtvingad kultur, oavsett var vi befinner oss på den ideologiska kartan. Vi gillar inte heller – och det är är förmodligen det största problemet – att några har makt att påverka och manipulera oss på det här sättet. Om all makt verkligen utgick ifrån folket, då skulle vi inte ha den här diskussionen idag.
*
