I många länder har medborgarna vant sig vid att staten med skattemedel bekostar olika typer av verksamheter, exempelvis skolor, universitet, vårdinrättningar, postkontor, idrottsanläggningar etc.
Statsmakten kan antingen lägga ut verksamheten på entreprenad, dvs avlöna någon annan att driva den, eller själva bygga upp specialistkompetens och driva inrättningarna. I det senare fallet försvinner ofta drivkraft och incitament hos personalen. Eftersom de är avlönade av staten och inte konkurrensutsatta så behöver de inte visa framfötterna.
Och det är från den här miljön Sverige kommer ifrån, köer på posten, sjukhusen etc, och personal som inte alltid är så trevlig eller motiverad. Därför bestämde man sig i början av 1990-talet för att lägga ut exempelvis skolor och vårdinrättningar på entreprenad och låta privata aktörer driva dem, fortsatt finansierade med skattepengar.
Och detta har gett mer drivkraft, motivation och kvalitet i branschen. Många tidigare kommunala simhallar drivs numera av privata entreprenörer, vilket gett ett ordentligt lyft, både inom kärnverksamheten, men även kringtjänster som bättre restaurang, café, gym etc. De är få som klagar på detta.
Statlig, landstings och kommunal verksamhet är inte alltid så effektiv, byråkrati och stelbenthet äter upp både tid och pengar. Därför är det ofta mer intressant att lägga ut verksamheten på professionella entreprenörer, även om en eventuell vinst svider i ögonen på de som kramar den stora staten.
När man diskuterar vinst inom vården så tenderar detta att bli en kvasidiskussion; ska de privata aktörerna göra en vinst på skattepengarna, eller ska vi låta statliga aktörer slösa bort dem istället?
Vinster inom den privata läkemedelsindustrin anses ju vara acceptabel. Nya mediciner och ny teknik räddar ju miljontals liv varje år. Att någon tjänar pengar på detta ifrågasätts inte. Vinsten är ju allt som oftast själva meningen med att vi arbetar. Visst kan många av oss tänka sig att arbeta ideellt under en period, men utan skälig ersättning blir verksamheten förr eller senare meningslös.
Kanske är debatten hårdast just inom vårdområdet, vård har en slags inneboende ideell prägel, alla ska ha tillgång till vård, och den ska inte kosta några pengar. Läkare och vårdare måste i och för sig avlönas, och lokaler och utrustning måste bekostas. Idealismen stöter väldigt snabbt på verkligheten.
Därför blir debatten om vinst inom vården meningslös.
Kanske vore en debatt om helprivata sjukhus mer intressant, där vårdpersonalen avlönas med försäkringspengar, som medborgarna betalar in. Då är det inte längre skattepengar som går till vården, och den eventuella vinsten blir inte heller ful eller stötande. Och staten kan ägna sig åt att hjälpa de som faller mellan stolarna, de som inte betalat sin försäkring av olika skäl, eller inte har råd. Kanske är detta en uppgift som bättre passar statsmakten – att hjälpa de utsatta – än att driva storskaliga projekt som mest generar köer, och missnöjda kunder?
