Om jag bott ensam hade jag nog inte vågat ha lamporna tända, sade min fru i lördags. Jag pratar om earth hour-manifestationen, FN:s påbud om att släcka lamporna i protest mot den globala uppvärmningen.
Det finns ett tungt socialt tryck i detta, de som låter lampan stå på kan lätt förvandlas till kvislingar, medlöpare, femtekolonnare och allt vad det heter. Det är ganska tydligt vilka som är med, och vilka som inte är det.
I mitt bostadsområde var uppskattningsvis 80% av fönstren nedsläckta. I lägenheten mittemot skymtade en kvinna i en slags afrikansk-etno-kjol som tände levande ljus i vardagsrummet. Hon kände sig förmodligen helt uppe i det detta globala event, med sikte på att rädda världen.
Såhär dagen efter ser jorden likadan ut, ingenting har hänt, förutom att ett antal av världens invånare bekräftat sina ståndpunkter inför sig själva och varandra. Om vem hade väl trott något annat? Manifestationer är oftast symboliska, det handlar mer om att bearbeta sin rädsla, skapa sociala band och KÄNNA att man gör något. Samt baktala och förakta de som inte delar ens åsikt.
Själv har jag torkat spyor och diarrébajs hela helgen. Det är sånt där man får räkna med när man är småbarnsförälder. Den här gången var det någon elakartad variant av 24-timmars-kräksjukan som drabbade sonen, som fortfarande ligger och sover fast klockan är över tolv på förmiddagen. Det var med andra ord inte tal om att släcka några lampor i går kväll. Istället hyllar man glödlampan, engångsblöjan och klorinet.
Earth hour och liknande manifestationer passar bäst för sysslolösa 50-taggare, samt foträta par utan barn. De som har tid att spendera 3 timmar med DN Kultur på söndagsmorgnarna, och göra intrikata listor om vilka filmer som bör ses på Stockholms filmfestival, samt förbereda nedsläckningspartyt med speciella ljus inhandlade i den ekologiska och rättvisemärkta designbutiken på Södermalm. Till tonerna av The Doors, nedsköljt med ett glas Chateau Musar 1998.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, earth hour, miljö
