Det är många som är arga och upprörda nu när britterna röstat för att lämna EU. Etablissemanget och medierna är enögda. De vill inte se några ändringar i det europeiska samarbetet, trots att det inte alls är en självklarhet hur de Europeiska länderna ska förhålla sig till varandra, våra relationer har vuxit fram under 60 års tid.
Det är egentligen få som ser hela bilden bakom EU, och sätter sig in i de olika fördragen, som sedan 1950-talet utgör det Europeiska samarbetet.
När vi pratar om den politiska unionen så kom den till 2009 genom Lissabonfördraget, men många avtal fanns långt innan; den fria marknaden och rörligheten fanns redan på plats under 1990-talet.
Vi behövde alltså ingen politisk union – för att samarbeta och idka frihandel samt flytta mellan medlemsländerna.
EU är alltså resultatet en mängd olika avtal, och många av de här avtalen har även länder som Norge och och Schweiz skrivit under. Man kan säga att dessa länder är med i det europeiska samarbetet – utan att vara medlemmar i den politiska unionen, precis som Storbritannien siktar på. Och nu när dammet börjar lagt sig efter omröstningen så noterar vi att pundet gått upp igen och återtagit förlorad mark.
Min gissning är att pundet kommer att bli en stark valuta när EU börjar att krisa igen, och dollarns roll som världsvaluta utmanas av länder som Ryssland och Kina. Då stärks förmodligen pundet, eftersom valutan kan bli en fri hamn utanför turbulensen.
I framtiden kommer nog många att tycka att det var ett genidrag att lämna just nu innan den riktiga röran och splittringen sätter igång inom den politiska unionen, ty sjukdomsinsikten bland EU-politikerna är obefintlig. Jag ser inga tecken på att de erkänner sitt misslyckande, trots att unionens näst största ekonomi valt att gå sin egen väg.
