Putins Ryssland är långt ifrån den supermakt som Sovjetunionen var, eller ansågs vara. Men definitivt inte den rostiga och splittrade militärmakt vi såg under Jeltsin.
Ryssland är en stormakt med hög militär kapacitet. Även om dess styrka inte kan mäta sig med USA:s eller Nato:s så räcker det för att skrämma och hålla grannländerna i schack. Så att den ryska gasen och oljan kan flöda, vilket än mer ökar rikedomarna och de militära satsningarna.
Och det är väl här skon klämmer. Sverige är ju en av dessa grannländer runt Östersjön. Svenskarna måste förhålla sig diplomatiskt och militärt till ett allt mer auktoritärt Ryssland.
När Ryssland visar musklerna med enorma militärövningar så blir grannarna upprörda och skrämda. Särskilt när de under många år skurit ner på försvaret och inte ens kan försvara landet i några dagar, eller ens timmar.
Så, vad ska man göra när den ryska björnen skrapar med ramarna utmed gränser och vattenvägar? Le och vinka? Beväpna sig till tänderna, skaffa mäktiga bundsförvanter?
Ett NATO-medlemskap kräver ju att Sverige har ett dugligt försvar, så att man sin tur kan hjälpa andra länder i kläm, eller delta i gemensamma militära operationer. Och att stå ensam kräver ännu större militärmakt, flygvapen, flotta och förmodligen återinföring av värnplikten.
I det här läget finns det få alternativ än att satsa på ett starkare försvar, oavsett om man vill vara neutral eller del av en militärallians. Vi påminns om att försvaret inte är något vi bygger upp för syns skull, utan för att vi ibland måste. Välkommen till Kalla kriget 2.0.
