Våra politiker spenderar tydligen fyrsiffriga belopp hos stjärnkrögare i Stockholm. Bakom en fasad av representation och lunchmöten så kan man komma undan med det mesta. Journalister som vill undersöka de offentliga krognotorna möts av krångel och motsträvighet. Och, ja, de folkvalda använder skattepengar för detta.
Är det ok?
Nej. För det första så lägger man inte mer än 100-200 kr på en lunch. Det räcker och blir över. Skatteverket medger avdrag på 90 kr för en representationslunch, och det kan man ju använda som ett slags måttstock. Samma regler bör gälla alla medborgare. Vill man bjuda fint så tar man pengar ur egen ficka.
Politiker tjänar bra, en riksdagsman har 58 300 kr/mån i grundlön, här kan rese- och övernattnings-ersättningar på ca 8000 kr tillkomma. Talmannen och statsministern tjänar bägge ca 148 000 kr/mån. Riksdagsmännen har dessutom förmånliga pensionsvillkor.
Ska verkligen hårt arbetande småbarnsföräldrars skattepengar gå till dyra politikerluncher? De tjänar ofta bara en tredjedel av vad politikerna gör. Jag tror att de flesta är överens om att den gemensamma kassan ska användas till viktiga gemensamma saker.
Och visst är det märkligt att skattedebatten mest handlar om huruvida skattepengar ska gå till privata vårdbolag eller ej? Vårdbolagen utför ju för medborgarna viktiga uppdrag, såsom läkarbehandlingar, omsorg av äldre etc. Dessutom tillverkas ju alla mediciner, vårdutrustning, maskiner etc av privata entreprenörer…? Ska vi sluta köpa utrustning med skattepengar från läkemedelsföretagen, med motiveringen att skattepengar inte ska gå till vinst i privata företag?
Man undrar hur viktiga politikernas luncher är i det sammanhanget? Och det handlar om folkvalda som säger sig representera arbetare. Min farsa hade med sig mackor och frukt i en lunchlåda under hela sitt yrkesverksamma liv. Och han cyklade till jobbet långt innan klimatskojarna ens uppfunnit begreppet klimatsmart.
För den vanliga medborgaren är avståndet till Rosenbad mycket stort, nästan lika stort som från forna tiders arbetarbaracker till kungens gyllne gemak – och det var väl just detta som vi alla kämpade emot, och hoppades övervinna?
