I Sverige krävs medborgarna på +50% i total skatt. Och det är klart att många upplever skatt som stöld under sådana bistra omständigheter. Det handlar ju om en anonym myndighet som tar något ifrån dig, med våld om så behövs, och känner man ingen samhörighet med den beskattande staten så uppfattas tilltaget absolut som stöld. I den här artikeln tänker jag agera djävulens advokat, och så långt det går försvara samhällets rätt att beskatta.
Tänk dig själv att du bor i en liten by, som är utsatt för väder och vind, och för att skapa livsmedelsreserver och annat så måste du och alla andra invånarna lämna ifrån er en betydande del av skörden till en gemensam förvaringsplats. Ni sliter och arbetar tillsammans, ni är beroende av varandra, och när det blir hungersnöd så delas skörden ut till de behövande av ett antal betrodda personer. Grödorna används också som kompensation till den milis som vaktar byns gränser, ty man lever i oroliga tider.
Byborna har under årens lopp insett att det fungerar bäst om alla bidrar till gemenskapen, eftersom vädrets makter slår olika hårt på de enskilda utspridda åkrarna, och en central kriskassa är att föredra. Det är viktigt att alla bybor är friska och starka och kan hjälpas åt och bygga vidare på samhället. Ingen kan lämnas utanför.
Nåväl, det finns en familj som vägrar betala. Vad göra? Vi kan börja med att försöka övertala dem, och föra en dialog, misslyckas ansträngningarna går det lätt över i hot, och slutligen utvisning ur byn, ty man kan inte ha personer i gemenskapen som inte är solidariska, det undergräver själva överlevnaden. Vill vederbörande inte flytta så återstår konfiskering, dvs man tar skatten med tvång.
Stöld eller överlevnad?
Givetvis kan man lämna sammanslutningen om man inte gillar den, precis som man kan flytta ifrån Sverige om man inte gillar +50% skattetryck. Det finns ofta en möjlighet till exit, men det kräver att vi lämnar vår region eller vårt land. Och det är inget ovanligt, ca 1,5 miljoner flydde Sverige och reste till Amerika under 1800-talet. Förtryck är förmodligen en av de främsta anledningarna till att folk bryter upp och lämnar sina länder. Då måste vi vara beredda att bygga upp vår tillvaro på nytt; med hårt arbete skapa oss en ny framtid i det nya landet, och visa att vi passar in och kan tillföra något till den nya gemenskapen.
Ju mer individualistiskt samhället blir, ju mindre vi deltar i samhällets planering och utformning, desto mer abstrakta blir de offentliga avgifterna; och vi kommer till slut att betrakta skatt som stöld. Vi vill ju inte betala för något vi inte vill ha, eller är ointresserade av.
I Sverige är det å andra sidan staten som möjliggjort det individualistiska livsstilen, där vi lämnar ifrån oss våra barn till dagis, låter staten hantera våra surt förvärvade pensionspengar, och lämnar ifrån oss gamlingarna i det offentligas försorg. Medan vi kan fortsätta att leva våra överåriga oberoende tonårsliv utan krav och utan skam. Misslyckas vi så väntar a-kassa eller socialbidrag; vi behöver aldrig oroa oss. Det finns flera lager av skyddsnät.
Men staten är inte vår familj, inte heller en god vän eller följeslagare, blott anonyma skiftande ansikten. Staten finns egentligen inte, utan består blott av obekanta människor som interagerar på olika sätt, i olika beroendesituationer till varandra.
Ingår vi i en stark gemenskap så blir det mer självklart att betala skatt till den gemensamma kassan. Ty man är del av något större, och delar på både bördor och framgångar. Vill man rättfärdiga skatten så krävs det en stark regional sammanhållning, broderskap, systerskap, och gemensamma framtidsvisioner. Något vi inte längre har, och kanske aldrig kommer att kunna återskapa.
Detta är andra delen i min artikelserie om huruvida skatt är stöld, första delen kan du läsa här.
