Köer, ineffektivitet och slöseri är inte buggar i socialistiska system, utan de tillhör snarare grundfunktionerna. I alla länder där socialism tillämpas så dyker de här problemen upp. Även i Sverige, där vi har en mildare variant som kallas för socialdemokrati. Symptomen uppdagas efter ett tag, möjligen tar det lite längre tid när man har en blandekonomi.
Vi är märkligt förlåtande inför vänsterns snedsteg, de har fått någon slags monopol på att vara goda och välmenande, trots att deras system är helt ofunktionellt, och skapar fattigdom, hat och kris. Gång på gång.
Ändå tröttnar de inte på att försöka på nytt. Gamla misslyckanden skylls ofta på att det inte riktig socialism, men nästa gång ska det bli rätt. Fast varje gång blir det fel, ofta med makabert resultat.
Socialisterna vill förstatliga samhället och näringslivet, då man anser att privat företagande bidrar med orättvisor och snedfördelning av resurser. Därför ska en megastat driva och fördela allt – tvärtemot alla ekonomiska teorier, och tvärtemot det mänskliga kynnet, tvärtemot all sans och vett.
Istället för att gång på gång misslyckas med att förstatliga samhället, så bör vi allvarligt fundera på att istället privatisera så mycket som möjligt. Och med privat avses inte enbart näringslivet, utan även föreningar, kooperationer, samfund – dvs människor som verkar utanför staten, civilsamhället.
Arbetslöshetsförsäkringar och sjukförsäkringar har tidigare tillhandahållits av fackföreningar, ibland även pensionssparandet. Försäkringsbolag, banker, kooperativ kan också erbjuda dylika tjänster. Civilsamhället kan med fördel sköta allt detta bättre än staten, och det ger också medborgarna större valmöjligheter. Redan idag ser vi att många medborgare väljer privata alternativ när stat, landsting och kommun sviker. Och snart måste vi hyra privata väktare och ordningsvakter i grannskapet, för att inte ens polisen klarar av att sköta sitt jobb.
De som har bott utomlands vet att privat vård, finansierat av sjukvårdsförsäkringar fungerar utmärkt. Likaså privata eller kooperativa skolor, eller varför inte hemskolning? Många olika alternativ är dessutom bättre än likriktning, och särskilt illa är det med statligt styrd likriktning, som i slutänden styrs av politiska agendor. Åsikter som du kanske inte sympatiserar med, eller direkt ogillar.
Därutöver är jag också säker på att civilsamhället skulle sköta socialbidragen bättre än staten. Genom frivilligt insamlade medel så hjälper vi tillsammans de som hamnat utanför, och bjuder in dem igen till gemenskapen.
Jag vet att många tvivlar på detta, men när vi tittar på hur statliga organisationer missköter allting annat, vad säger att de sköter socialbidragen på ett fullgott sätt? Är ett statligt politikerstyrt skyddsnät verkligen den bästa lösningen?
Och vad tror ni om migrationen? Har staten skött detta bra? Vore det inte bättre om civilsamhället tog över? Med frivilliga medel, från de som verkligen ville hjälpa från hjärtat – och inte via tvångsmedel som skatterna.
Många inser att ett starkare civilsamhälle vore att föredra, men hur når vi dit? Vi kan inte bara sudda ut alla statliga verksamheter och bidrag över en natt, och låta 80 år av socialdemokrati vara ogjort. Hur kan vi förvandla vårt lapptäcke till samhälle, där blandekonomin låter politiker och näringsliv kohandla om skattebetalarnas pengar? Där ingen längre bryr sig om ineffektivitet, slöseri och köer, ty det är en del av vardagen. Hur når vi fram till ett friare, bättre och mer funktionellt samhälle?
Det krävs en långsam utfasning av de befintliga bidragen och verksamheterna, och en garanti för medborgarna att det hela tiden finns samhällsskydd tillgängligt under övergångsfasen. Och om civilsamhället inte kan erbjuda bättre alternativ för stunden, då har vi kvar den gamla ordningen tills bättre lösningar kommer på plats. Hjälp skall finnas för den som hamnar i nöd. Och vi behöver inte vända oss till socialisterna och deras utopiska visioner, som aldrig fungerat och aldrig kommer att fungera.
