Våra personliga attityder gentemot polismakten brukar ofta bidra till intressanta diskussioner. Många är föraktfulla mot de blåklädda, ty polisen anses ägna alltför mycket tid åt att trakassera vanligt folk när de begår s.k ickebrott. Polisen jagar fredliga medborgare som stillsamt röker brass i hemmet, felparkerar, svartjobbar, skattesmiter och andra struntsaker istället för att utreda mord, misshandel och stöld.
De som någon gång blivit hjälpta av polisen är å andra sidan väldigt tacksamma. Civilisationens fernissa är ju stundtals ganska tunn, speciellt i vissa specifika områden runt om i landet. Där kan polisens hjälpande hand vara skillnaden mellan liv och död.
Vi får nog erkänna att mycket av det polisen gör är tämligen meningslöst, de ägnar tydligen stor del av sin tid åt administration och i mångas mening icke polisiärt arbete. Och det finns en tendens att hellre slå ner på ofarliga småbrott än att koncentrera sig på de stora samhällsproblemen, även polisen är ju rädd om sitt skinn.
Alla människor är ansvariga för sina liv och för sina handlingar, även de som bär uniform; de kan inte skylla på att de bara lydde order, eller att inkompetenta politiker skapat ett dåligt samhällsklimat. Och det är många poliser som är missnöjda, det är tydligen oroligt inom kåren, med mycket klagomål, och många uppsägningar.
Vi får inte heller glömma de som varje dag riskerar sina liv, för att upprätthålla vårt fria och öppna samhälle, även om de arbetar i motvind.
Att enbart klaga på polisen och beskriva dem i hånfulla ordalag är inte särskilt produktivt.
Det hjälper inte att sparka på staketet när fåren rymt sin väg, se till att laga hålet istället. Eller bygg ett nytt staket.
