Folkvandringar och folkutbyten är inget nytt. Under historiens gång har vi sett dominanta folkgrupper ta över områden från svagare och mindre organiserade folk. För några hundra år sedan var det härskande språket i Anatolien grekiska, men idag pratar nästan alla turkiska.
Den dominerande folkgruppen i Sydafrika idag är bantufolkens ättlingar, medan det ursprungliga khoisan-folket blott finns kvar som glesa utspridda skaror. De nordamerikanska indianerna tas också ofta upp som exempel, även om de idag kanske är fler än när de var var jägare och samlare, men de vita nybyggarna spred sig och tog över kontinenten. Medan asiater idag flyttar till storstäderna i Nordamerika, och ökar proportionerligt mer än vita.
Joakim Andersen skriver intressant om folkutbytet och dess psykologi. När folk plötsligt inser att de håller på att hamna i underläge så väcks andra känslor till liv, än om de fortsättningsvis skulle behålla sin majoritetsstatus. Hur detta kan appliceras på Sverige är däremot ett svårare spörsmål. Vi har närmast ett tanke- och åsiktsförbud kring detta ämne, och det finns en viss risk att man blir socialt utfryst om man dryftar dylika frågor alltför mycket, särskilt om man aspirerar på en karriär inom universitet, institutioner och media.
Vi vet idag att det inte längre handlar om sekler utan om decennier innan andra folkgrupper än svenskar kommer att dominera i Sverige. Och även den svenska protestantiska kristendomen är på utdöende, och kommer att ersättas av en annan religion.
Möjligen är det okunskap som hindrar en öppnare debatt i frågan? Vi har ju haft kända författare som sagt att ”Sverige aldrig kommer att blattifieras”, att det närmast är omöjligt och skulle ta enormt lång tid i anspråk. Det här självsäkra uttalandet kom i och sig före massinvandringen och migrationskrisen. Så möjligen har den firade författaren ändrat uppfattning i frågan? Förmodligen inte.
I Sverige håller man fast vid sina åsikter; det anses fult att byta sida, det är skamligt att erkänna sina fel och brister. Och det finns förmodligen en liten klick som aldrig kommer att erkänna folkutbytets existens, men de stora massorna inser vartåt det barkar, och de kommer att reagera därefter. Exakt hur denna ändring i uppfattning kommer att gå till, eller yttra sig är svårt att förutse. Men kanske finns det ändå hopp för de svenskar som kämpar för rätten att försvara sitt arv och ursprung, så som alla andra folk har rätt att försvara sina unika egenheter, kultur och historia.
Mitt resonemang motsätter sig inte naturlig folkblandning, nej, det har skett under alla tider och är oftast oproblematiskt. Det som diskuteras här är stora folkförflyttningar, dvs miljontals människor som adderas under loppet av ett decennium eller två. Med risk för sociala problem, rotlöshet, kulturkrockar, utanförskap, ghettofiering, splittring osv osv.
Jag har läst Joakim Andersen sedan han började blogga, med viss förskräckelse får jag nog lov att tillägga. Då jag sett mig själv som den rättrådige liberalen, medan han framstår som en reaktionär eller traditionalist. Under åren har jag emellertid reviderat mina uppfattningar, även om jag bibehållit många av mina politiska åsikter och värderingar, så har jag på senare tid starkt börjat ifrågasätta universalismen.
Det finns något slags outtalat krav på att allt ska bli ett och samma. Och det handlar inte bara om att hela världen tittar på Hollywoodfilmer, äter hamburgare och dricker Coca Cola. Nej, det finns också en slags strävan efter universell beskattning (senast Joe Bidens administration), försåtliga (fri?)marknadsplaner, regleringar och folkutbyten mellan i stort sett alla regioner. Och istället för diversitet och frihet, som var på modet förr i världen, så kommer vi att få en sammanblandad monokultur om utvecklingen fortsätter. Och det här är ju raka motsatsen till sprudlande lokala kulturer, färgstarka folk och lokala sedvänjor, musik, religioner, traditioner osv.
För att konkretisera det hela. Jag ser mig själv som en representant för hamnstaden, med en blandning av människor, sprudlande aktivitet och handel. Det är ett resultat av lastfartyg och kommers, staden har nog alltid sett ut såhär, även om de enskilda folken kommer och går så har platsen alltid erbjudit möten mellan kulturer och människor. Medan inlandsstaden är mer homogen både vad gäller folk och kultur. Och den får i det här sammanhanget representera Andersen. Vi ser ett mer traditionellt och arkaiskt samhälle; trygghet och ordning råder, med få eller måttliga förändringar. Folket finner trygghet i sitt arbete, gemenskap, samt pliktkänslan och samarbetet för att spara i ladorna inför den kalla vintern.
Jag vill inte ändra på Andersens stad. Den ska få vara som den är. Jag har inga krav på universalism, även om jag gillar min brokiga blandade stad så vill jag inte att alla andra städer ska modelleras utifrån den. Det är ju snarare min stad som är udda, märklig och avvikande. Och det är just detta som är felet på samtidens politiska kurs, universalismen har drivits för långt, hela världen påtvingas en ytlig masskultur. Samtidigt som den generella folkliga trenden går i motsatt riktning med ökat intresse för historia, tankefrihet, lokalproducerade varor, närområdet, traditioner och natur osv.
Det är en liten men ack så mäktig klick som driver det universella projektet, ett vägval som tappar anhängare. Allt fler hoppar av tåget, vi ser mängder av folkliga (populistiska) missnöjesyttringar i länder och regioner. Den dränerade elitgruppen försöker styra genom att misstänkliggöra, mobba och hota. Och slutligen, när det stora flertalet vänder sig emot dem, så kommer det i värsta fall leda till repression, kontroller, censur och förföljelse. Åter igen, raka motsatsen till det öppna, fria och sprudlande samhälle som var tanken. Vilket skulle bevisa tesen om att makt alltid övertrumfar ideologi, och att makten omskapar ideologin till i stort sett vilken form den vill. Detta är en strid nerifrån och upp. En klassisk kamp mellan folket och överheten, en allt mer desperat elit som griper i alla tänkbara och otänkbara halmstrån för att behålla makten.
